Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leende. »Likväl påstår sig tjenstfolket hafva hört buller der
inne om aftnarne, när de haft bestyr på vinden, men de
stackars menniskoma äro så fulla af vantro, att det är synd
om dem. Sjelf har jag mången sommarnatt suttit der uppe,
både till 12 och 1, men aldrig hört det minsta ljud, som
icke låter naturligt förklara sig. Också har jag alltid haft
ett oöfvervinneligt begär att vistas i detta rum, och ni kan
ej föreställa er min tillfredsställelse, när jag åter såg det i
ordning. Och finnes £nnu något oförklarligt, så är det väl
den öfvertygelsen, som föresväfvade mig, att intet rum på
prestgården skulle anstå er så som detta.»
»Ni har då, vid gud, redan fattat och förstått mig, förrän
jag beträdde tröskeln till ert hem!» svarade Leiler med en
värma, som meddelade sig åt både tonen och blicken. »Det
gifves», tilläde han sakta, »vissa aningar, dem tanken ej
mägtar fatta, förståndet ej begripa.... Tror ni på dem, min
ädla unga dam?»
Sjelfva det mystiska i frågan, men i synnerhet den
oförklarliga vekheten i rösten fängslade den oerfarna flickan.
Darrande som ett barn, hvilket på en gång skrämmes, men
likväl söfves afljufheten i de framhviskade - sagorna, hvarpå
det begärligt lyssnar, svarade hon helt tyst: »Jag icke blott
tror, jag kände redan något sådant i går afton, då skramlet
af ert åkdon så underbart ljöd der borta i skogsdungen,
ända tills klockorna tystnade, men ni likväl icke framkom
förrän en half timme derefter.»
»Hvad», utbrast Leiler med ett slags obeskriflig afsky,
som betydligt afkylde hans svärmeri, »en vålnad, ett
förebud?»
»Ja, just så! Både min far och jag hörde det. Vi
gingo också ut, men, som sagdt, intet hördes af vidare,
förrän ljudet af er karriol för andra gången kallade oss till
förstugubron.»
»Nå, det var utan tvifvel någon, som kört förbi. Jag
vet verkligen icke hvarföre vi skulle anse den enklaste
naturliga händelse såsom något hemlighetsfullt tecken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
