Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sakta lekte för vinden, blef kall. Men då han med den
brinnande handen strök deröfver, tycktes denna rörelse,
liksom eldstrimmor på ett snöfält, smälta upp fåror, och dessa
blefvo allt djupare och mörkare, ju längre qvällen skred fram
och han förblef ensam.
»Hvad gör hon, hvarför kommer hon ej? Skall jag gå
in? Nej, kommer hon icke ut, behöfver jag ingen
qvälls-vard i afton.»
Ännu en stund förblef han i lyssnande ställning
half-liggande mot häckens kant. Allting var fullkomligt tyst der
inne, och intet ljud hördes, utom de regelmessiga stegen af
prostens och kaptenens afmätta gång. De gamla herrarne
rökte sina aftonpipor och talade om årsväxten — det visste
arkitekten förut. Han skakade missbelåtet hufvudet, och
med en flyende suck reste han sig till hälften, men sjönk
åter ned.
»Alfhild, du ljufva, ljufVa barn från englarnes land,
blott då jag är dig nära, är det mig väl! Då glömmer jag
allt, forntid, nutid, framtid, och i sådana ögonblick af
hänförelse, sittande hos dig, förvandlas jag stundom sjelf till
ett hoppfullt barn. Ormen sofver då, och örnen vågar ej
slå ned på dufvan ... O, du rena! Hvarför ligga några
år af bitter betydelse mellan våra öden. Hvarför? Detta
ord tål jag ej . . . Kosta hvad som helst, måste det förintas.
Skall mannen för första och enda gången under ett helt lif
erfara den allsmägtiga känsla, som utströmmar från gudomen
sjelf, utan att också blifva allsmägtig genom den. Jag vill
och jag skall! Men först måste verket der borta gå framåt.
Hämden är äfven ljuf».....Medan dessa känslor, foster af
ett starkt exalteradt sinne, rörde sig inom honom, hade
skuggorna förlängts. Nu reste han sig beslutsamt.. . och
snart försvann han med raska steg nedåt den löfklädda
stranden, som förde till insjön.
Vid bryggan låg en eka. Leiler lossade den, och
sedan han kastat en skarp, uthållande blick omkring sig,
steg han uti och lät farkosten sakta glida utåt den blå ytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
