Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han höll nära till landet och uppnådde, efter en kort half
timmes rodd, en liten udde, hvilken sköt ut i vattnet och
låg inhöljd i sin hvita af snäckskal skimrande drägt,
lik en simmande svan. Leiler arbetade sin farkost med lätt
och öfvad hand fram emellan de höga massorna af säf, och
lade till vid uddens norra sida. Några vilda bergklyftor
bildade här liksom trappsteg. Han gick uppfor dem,1 men
stannade ofta och tycktes hämma sjelfva andedrägten för att
uppfatta något ljud, hvarefter han dock förgäfves lyssnade.
»Bedrager mig då allting i afton?» mumlade han nästan
med hårdhet, då han ändtligen stod på klippans spets och
blickade ned i djupet, hvarest några stora lossnade
gråstens-stycken och en del nedfälda trädstammar blifvit
sammanfogade till en beqväm och rymlig grotta, till hvilken likväl
från östra sidan en ganska ordentlig och väl underhållen
väg förde från slottsparken.
Arkitekten syntes yillrådig om han skulle stiga ner
eller stanna der uppe. Då klingade på en gång några
dallrande, smekande toner från det inre af grottan: de smälte
allt vekare till samman med några ackorder på en luta, men
bortdogo småningom då arkitektens djupa stämma sakta
inföll, liksom förbjudande sjelfva ekot från bergen att deltaga
i den hemlighetsfulla konserten.
Allt blef snart åter tyst, så tyst, att den minsta susning
i löfven tydligen hördes. Då slog slottsklockan half till 10,
och vid denna signal sågs ett fint qvinligt väsende, magiskt
belyst af månens strålglans, sväfva öfver den dunkla
löfträds-gången, som sammanband berggrottan med parken.
Ännu qvarstod Leiler på klippspetsen, intet ord gick
öfver hans halfslutna, af en spotsk krusning böjda läppar, men
ögonen följde den ljusa klädningen, hvilken i lätta skyar
insvepte den framåtilande gestalten; och då denna vid
gångens slut skygg vände sig till baka och genom en behagfull
rörelse med lutan bjöd farväl, böjde sig Leiler framåt på ett
sätt, som lika mycket tolkade ett utsökt galanteri som den
mest blygsamma hyllning.
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
