Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fröken Rawenstein försvann strax derefter i de dunkla
träd-gårdsalléerna.
Nu nedsteg arkitekten, långt ifrån utan svårighet, på
den obanade vägen, men kom likväl lyckligt till målet, I
grottan dröjde han blott en liten stund. Desto längre stod
han på platån vid den breda barrieren, som afskilde det
lilla så fantastiska templet från det mörka djupet. Här fans
ingen landningsplats, ty från trädgården och parken kom
man dit både fortare och lättare. Det skulle utom dess varit
ganska svårt att från denna sida, der berget nästan lodrätt
gick ned i sjön, bilda någon passande uppgångspunkt.
Med betraktandet häraf sysselsatte sig Leiler en stund,
sedan han, efter den besvärliga färden, med van blick mätt
höjden och djupet på alla sidor; men småningom vexlade
föremålen för hans tankar, och försjunken i dessa, bortdrömde
han ännu en half timme. Hans öga var rigtadt på månen,
hvilken mellan några mörka åskmoln speglade sig i
vattenytan och på stjemorna, som i tindrande dans drogo omkring
himlafästet.
»Guds verk», sade han halfhögt, »huru härliga och
stora äro ej de mot våra små eländiga skapelser! Hvad är
det högsta mästerverk ett menskligt snille kan frambringa,
mot en daggdroppe i den torftigaste blommas kalk eller ett
ljud af stormen, då den jagar mellan berg, skog och vatten,
ett ilbud från verldars beherskare till stoftets maskar! O,
en skuggbild, en dröm, ett intet. Hvad kunde det också
vara? Skuggor, drömmar, menniskans arfslotter, ett evigt
sträfvande, ett rastlöst kringdrifvande. Hjertat, fullt af
onäm-bar hemlängtan, trånar till det anade Qerran och kan aldrig
här vinna nog luft att lifnära sig vid. Med afund
betraktar det hjernan, från hvars verkstad tankarne fritt sväfva
ut, men dessa åter se missunsamt på alla vid stoftet obundna
bevingade varelser, hvilka genomila rymderna. Menniskornas
tankar flyga ju äfven och upplyfta sig dit de bevingade ej
hinna, och likväl kunna vi afundas. O, huru uselt!
Farväl, I tindrande stjernor, som vandren der uppe på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
