Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvilken ursäkt, hvilken rimlig förevändning kunde han väl
framställa såsom skäl for sitt sena och besynnerliga besök
inom slottets område? För att hafva kommit till grottan på
vanliga vägen, fordrades, att han skulle gått öfver borggården
och derigenom åt trädgården, hvarvid han troligen icke
kunnat undgå att möta och helsa på åtskilliga personer,
hvilka, medan aftonen ännu var vacker, uppehöllo sig der
ute; och att åter medgifva, att han på hemliga, icke
begagnade vägar smugit sig dit, det vore att tillåta gissningar,
som kunde blifva mindre angenäma, eller åtminstone att
hafva gifvit skäl för dem. Ty först nu kom i hans minne
hon, som varit i grottan före honom, hon, den
omisstänksamma, som ej anade hur fjäderlätt hennes hjerta vägde på
den manliga egoismens nyckfulla våg.
»Guds död, att jag icke genast for hem!» mumlade
Leiler mellan tänderna. »Jag har aldrig tyckt om äfven tyr,
■der skuggorna förtaga all dager.»
Emellertid kommo stegen allt närmare, och genom den
halföppna dörren såg Leiler en liten figur i kort öfverrock
intaga den plats vid barrieren, som han sjelf nyss lemnat.
Leiler höll sig tyst, och den andre, hvilken tycktes uppsluka
den vilda, men storartade tafla, som naturens kämpande
element framstälde, bemärkte icke, att han hade ett vittne.
Enstafviga ord, utan egentligt samband, nådde Leilers öra,
ty ljuden försvunno under åskans väldiga dån eller regnets
smattrande tjut. Emellertid voro de, han uppfångat, i
förening med den lätta klädedrägten, tillräckliga att öfvertyga
honom, att hans granne var den han minst önskat dertill,
nemligen grefve Albano.
En timme kunde vara förliden. Askan rullade allt
mera aflägset, molnmassorna, jagade af en uppfriskande vind,
drogo, likt lätta dunstbilder, öfver den åter här och der
ljusnande himlen, och de häftiga regnskurarne saktades till
ett fint dugg.
»Nu lär han väl återvända!» tänkte Leiler och drog
sig allt djupare in uti grottan, men detta skedde icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
