Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han med en anstrykning af den gamla stoltheten. ’ Telma
behöfver inga ursäkter af dig. Du begriper väl, att det tvärt
om är jag, som bör vara otröstlig öfver att hafva oroat henne,..
Herr prost’, han vinkade åt mig, ’var god och framför till
henne min upprigtiga ledsnad att hafva försatt henne i detta
tillstånd! Vigseln får nu i alla fall uppskjutas, men klockan
precis tio i morgon förmiddag kommer ni och förrättar den’
. .. Han gjorde en afvisande rörelse med handen... Och
härmed var företrädet, till min synnerliga tillfredsställelse,
slutadt. *
»Det var en hemsk audiens!» yttrade Leiler med en
lätt vibration i rösten. »I morgon blir det icke bättre?»
»Nej, det är säkert, men då skall hvem som helst få
hållas med honom; jag aktar mig att gå in flera gånger.
Doktorn sade mig, då jag berättade honom uppträdet, att
det enda medel, som stillande kunde inverka på honom, vore
frökens närvaro, men hon är så rädd, stackars liten, att
hon på fullt allvar tyckes vara färdig att svimma, blott hon
hör den mest aflägsna häntydning, att hon borde besöka sin
kusin. Få se emellertid, om hon ej slutligen blir
öfver-talad dertill.»
Under berättelsens fortgång hade aftonmåltiden länge
sedan blifvit slutad, och Alfhild, nästan upplöst i tårar vid
tanken på Telmas hårda öde, sköt slutligen på stolen för
att uppfylla det löfte, hon gifvit farbror Sebastian.
Prosten, trött efter dagens ovanliga mödor, gick till sin
sängkammare. Men Leiler, hvad företog han? Jo, lydande
den mörkaste af sina vilda instinkter eller inspirationer,
skyndade han till bryggan bakom löfdungen, löste den lilla
båten och begaf sig på sin ofta förnyade aftonfärd öfver
vattnet.
Denna gång lade han ej till vid det vanliga
landningsstället utan lät sin farkost långsamt vagga på den blå spegeln
nedanför de klippiga stränderna vid grottan. Slutligen fick
årorna alldeles hvila, medan han i stället lät de vana fingrame
ila öfver den ofta medförda, då för tiden så moderna lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
