Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och moder hade redan länge sofvit under en och samma
gräskulle, men för sonens andliga öga lefde de åter upp i minnets
vårsmyckade drägter. Han såg den milda, ungdomliga och
sköna modern, med det ömma leendet på de fina läpparne,
vandra fram och åter, med sin hand utbredande ordning,
hvar hon kom. Han tyckte sig höra ljudet af hennes röst,
som vänligt tilltalade den stundom något vilde och trotsige
ynglingen, och liksom då smälte äfven nu hans hjerta vid de
veka, innerliga bönerna.
Sedan framstod faderns bild. Satt han icke der borta
i soffhörnet med pipan i munnen, skuggan af en kämpagestalt,
äfven i sittande ställning? Så stark var Leilers inbillning
upp-drifven, att han tyckte sig urskilja hvarje ord, som i djupa,
sträfva toner gaf sig luft mellan de kraftfulla smackningarne
på pipan, och dessa ord förtäljde de äfventyr, han upplefvat
på det vaggande elementet, till hvilket han hörde med kropp
och själ, och dem han väl hundra gånger vid den sprakande
vinterbrasan berättat för sonen. Men ännu en tredje gestalt
skymtade i skuggan vid den svarta jernkakelugnen med sina
groft formade figurer. Det var hans vördade morfar, en
man, som han nästan tillbedt och hvilken, äfven efter sin
död, utöfvade ett allt för betydelsefullt inflytande på
dottersonens öde.
Leiler hade ändtligen uppnått porten, som redan var
stängd. Han knackade på med de välkända slagen, och
lika välbekant ljöd gårdshunden Kastors skarpa, uthållande
skällande inifrån. Men då porten öppnades och i stället för
den gamla vana trotjenarinnan en liten rödlett jänta trädde
emot honom, då vaknade Leiler ur sin korta dröm:
verkligheten, den nakna verkligheten, ändamålet med hans
resa, allt stod i ryslig klarhet för hans blick.
»God afton!» frampressade han doft. »Är frun hemma?»
»Ja, är det kanske herrn sjelf?»
»Alldeles... Hjelp skjutsbonden att bära in sakerna!»
Leiler gick förut genom den tomma salen, som var
mörk, men en glasruta på dörren till dagligstugan vägledde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
