Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, ty derigenom skymtade ljus. Han lade handen på
dörrlåset, men kunde icke förmå sig att genast öppna. Han
tittade genom rutan och såg ett fruntimmer af en hög, smärt
och finbildad växt, sittande i en låg stol nära kakelugnen. På
hennes knä låg ett något öfver två års gammalt barn, blekt
som den hvita nattdrägt, hvaruti det var insvept. Afbrutna
klagoljud gingo öfver de små, askgrå läpparne, men de
bort-dogo efter hand under det sakta, ljufva »vyss, vyssU som
nådde dess öra. Det unga fruntimrets ansigte var nedböjdt
öfver barnet, och blott en del af pannan var synlig. Öfver
denna drog sig nedåt halsen en rand af bemstensbrunt hår:
det öfriga var gömdt under en lätt spetsduk.
En djup suck arbetade sig fram ur Leilers bröst.
Omedvetet vändes hans blick till fönstret från den grupp han
hade för ögonen. Der satt en man af kraftig gestalt med
blek hy, hvilken ljusskenet gjorde ännu mera påfallande.
Pannan låg, liksom af bekymmer, i djupa rynkor, och den
ena handen drog upp och ned genom den småkrusiga ljusa
hårmassan. Emellanåt rigtades hans hjertegoda blå ögon
på den unga modern, och för hvarje gång flammade en eld
upp, hvilken brann och slocknade innan ögonlocken åter
sänktes.
Denne man kunde, vid första ögonkastet, icke af någon kallas
en vacker karl. Det fattades åtskilligt i hans drag för att
rättvisa ett sådant anspråk. Men det låg något bestämdt
akt-ningsbjudande, framför allt redligt i hans ansigte, hvilket var
liksom upplyst af inre värme och mildhet. Och detta förenadt
väckte icke blott ett angenämt intryck, utan det lät ana en
man, van vid den svåra konsten att beherska sig sjelf.
Kortligen: hvar och en, som såg honom, begrep, att det var
en af dessa hederns sanna representanter, till hvilken man
med trygghet kunde vända sig.
»Han öfverger henne icke!» tänkte Leiler. »Han
håller troget ut, men huru förändrad han blifvit. ..
Hederlige Blum, du känner ju ej, har aldrig känt och vill aldrig
känna magten af den lidelse du fördömer utan att kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
