Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Stunden är för ingen del väl vald», återtog Leiler,
»men efter vi äro ostörda skall jag tala, och sedan bedömer
du mig mindre strängt, hoppas jag.. . Min far egde, som
du vet, en oföränderligt tillgifven vän i Marias far. De hade
begge såsom ynglingar rest till samman på ett större
handelsfartyg och i mången svår stund haft tillfälle att pröfva halten
af de känslor, som lågade i bådas lijertan. Åren för;
gingo: de blefvo män, fingo egna fartyg, egna affärer och
gifte sig... Man påstår, att ynglingavänskapen upplöses i
mannaåldern. Och det kan väl vara, att illusionerna
försvinna, men stundom blir dock något bättre qvar. Så var
åtminstone händelsen denna gång. 7
Marias far hade gjort flera olyckliga resor efter hvar
andra och blef slutligen i grund ruinerad. . , Men min far,
som då var en välbehållen man, hjelpte vännen till ett nytt
fartyg, hvars redare de gemensamt voro. Och fartyget, som
min far sjelf byggt, kallades ’Föreningen. Det gjorde
utmärkt lyckliga resor och inbragte åt Vern hlans förluster inom
några år.
Emellertid hade jag vuxit upp, och då min far icke
fann mig ega någon böjelse för sjöväsendet (med undantag
af det, som beträffade skeppsbyggeriet), så skickades jag till
universitetet att studera. Vid min hemmavaro under en
julhelg (jag var då knappt tjugu år) såg jag Maria för första
gången. Hon hade, efter sin mors död, blifvit uppfostrad ho*
en gammal qvinlig slägting i Köpenhamn, men då denna dog,
den enda hon egde, hemtade fadern henne hem, och det
var öfverenskommet, att hon skulle qvarstanna hos oss. Den
femtonåriga Maria var redan då ovanligt skön, men det
oaktadt gjorde hon icke minsta intryck på mitt hjerta. Det
fans ej hos henne hvarken då eller senare något idealiskt,
något af eng el, något bländande, förtrollande. Det var en
jordisk hög pregel på ett slags aristokratisk skönhet. Af
helt vanlig artighet visade jag henne ett visst företräde, den
våra fäder icke förstodo, utan ansågo som tecken till
allvarsam böjelse. En afton sutto vi omkring bordet, glasen voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
