Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marias hjerta med verklig dödskyla. Hon bleknade och
lutade hufvudet mot handen, utan att säga ett ord.
»Nå, hvarföre pröfvar du mig genom så narraktiga
förutsättningar?» återtog han lugnare. »Du bör finna, Maria,
att misstankar af denna art måste vara kränkande. .. Men
låt oss ej mera tala derom! Jag tackar upprigtigt Gud, att
du i vår gemensamme vän eger en förströelse vid mången
annars ledsam dag då jag är borta. Jag tror dess utom,
att han bättre förstår sig på dig än jag, och jag är icke
svartsjuk, Maria! Jag har för mycken aktning för dig att
kunna vara det. Och hvad Blum beträffar, så är han, trots
endast sina 30 år, en sådan man, som tjugu äkta män kunde
i all sköns ro öfverlemna uppdraget att uppvakta sina hustrur.
Nej, jag är icke svartsjuk!»
»Nej, du är ej svartsjuk, det är sant!» sade hon i en
ton, som vittnade att hennes qvinliga finkänslighet fann sig
gränslöst sårad. Det var kanske också det bittraste
(så tyckte åtminstone hon) att höra hennes make tacka
Gud för det att en främling ville blifva den af honom
öfver-gifnas vän och stöd. Sårad lemnade hon rummet, men
då de åter träffades vid middagsbordet, var hon sig lik.
Allt gick i den invanda takten, ty mycket kan dock läras,
och Maria försummade aldrig någon pligt. Men efter hand
förtorkade de få blommor, som smyckat bojan, och till slut
var det endast tistlar, som smögo sig omkring länkarne.
Hjertat blef tomt och ödsligt: kalla somrar, ljumma
vintrar, glädjefattiga dagar, tårrika nätter tillfredsställa det
ej. Maria klagade aldrig. Hon led likväl icke ensam.
Blum förstod bitterheten af hennes smärta och delade den.
Den blef hans egen, ty den unga, stolta, tåliga qvinnan var
honom tusen gånger dyrbarare, än han någonsin ville
med-gifva för sig sjelf.
Under Leilers vistande i Sverge tilltog den grannlaga
ömheten i Blums omvårdnad för Maria och hennes barn;
de voro en honom anförtrodd egendom, och om han någon
.gång forskade i sitt inre efter orsaken till den ifver, hvarmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
