Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfhild reste sig upp. Hon var så skakad och matt,
att hon knappt förmådde gå öfver golfvet. Men då Leiler
nalkades för att bjuda henne armen, gjorde prosten en
hastig vändning, tog dotterns hand och öppnade sjelf sälsdörren,
äfvensom den till hennes kammare.
Den darrande Alfhild blef ensam, och värden återvände
till den orolige gästen för att fortsätta samtalet.
»Nå, herr arkitekten lärer vid sin ankomst finna
åtskilliga förändringar. Vissa orsaker, som ej tåla närmare
granskning, hafva nödgat mig att försaka nöjet af herr Leilers
vistande på prostgården. Grefven har i stället bjudit
gästfrihet på slottet.»
»Så-åh! Slottet ligger bra långt från kyrkan, och det
blir ej särdeles beqvämt.»
»Med beqvämligheten har det ingen nöd», genmälte
prosten, »grefven har ypperliga hästar, och herr Leiler lär utan
tvifvel få tillfälle att öfva sig i ridkonsten, så vida det ej
faller mera i smaken att begagna ett åkdon.»
»Det blir likväl aldrig, kan aldrig blifva den trefhad, jag
haft på prostgården!» yttrade Leiler, något uppmuntrad af
prostens jemna, ehuru kalla höflighet.
»Nej, kanske icke .. Herr Leiler skötte här flera värf
på en gång!» svarade Frenkman med oförstäld bitterhet.
Han tyckte, att gästen räknade väl mycket på hans artighet,
då han ej tilltrodde honom att retas genom en så klar
hän-tydping på det, som förefallit.
Det smärtade Leiler att hafva sårat prosten, och han
ville försöka huru det skulle lyckas, om han lemnade en
öppen framställning af sitt närvarande läge. Med beräknad
klokhet började han: »Rättvisan af denna förebråelse är mig
en säker borgen, att mina hemligaste tankar icke varit
någon hemlighet för herr prostens skarpsinne, och denna
öfver-tygelse ger mig mod att, utan alla omsvep, förklara min
ledsnad deröfver, att våra norska lagar ej lika snart som de
svenska upplösa ett olyckligt och illa afpassadt
äktenskaps-band. Hos oss erfordras, att den försvunna makan i tre år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
