Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall frafva varit borta, innan anmälan om äktenskapsskilnad
kan göras.»
Högst förvånad såg prosten Frenkman upp, och det
blefve svårt att afgöra hvilka tankar och beslut nu hvälfde
sig i hans hufvud. Han svarade tvärt: »Jaså, herrn håller
på att skiljas vid sin hustru.. det är ej vackert!»
»Vackert eller icke», yttrade arkitekten stucken, »så
lärer ett sådant steg likväl vara det rättaste, då man ej kan
lefva lyckligt till sammans. Men här är icke stället att
diskutera frågan om rätt och orätt vid sjelfva saken; detta har
jag redan afgjort i mitt samvete och får vidare afgöra med
våra norska lagar. Det jag ville hafva äran yttra, och
hvar-till jag ber, att herr prosten täcktes anse hvad jag redan
sagt såsom en inledning, är den öppna och redliga frågan,
om herr prosten, sedan mitt äktenskap blifvit upplöst och
jag kommer för att anhålla om Alfhilds hand, då beviljar
mig den och åt mina omsorger anförtror den qvinna, som
öfver allt på jorden är mig dyrbar?»
»Det var en nog qvistig fråga», inföll prosten Frenkman
med hvass ton, »min sann mycket qvistig, och som den
äfven är obehörig, hoppas jag att få uppskjuta svaret till dess
en mera lämplig tidpunkt för dess afgörande inträffar.»
Det började sjuda kokhett genom Leilers ådror. Han
hörde till de naturer, som vilja bryta jern för att uppnå
sina önskningar. Om det bar eller brast, skulle han fram:
annars tillintetgjordes hela hans varelse.
Det brusade och stormade inom hans bröst. Skulle
han hafva lidit alla dessa plågor, kämpat alla dessa strider,
för att i tre långa år lefva i ovisshet öfver utgången af sitt
sträfvande? Hvad skulle upprätthålla honom, då samvetet
frammanade bilden af Maria i sin stolta och tåliga smärta,
bilden af det döende barnet i moderns armar, som bjöd
honom återvända dit kärlek och pligt kallade honom? Ingen
tröst, ingen uppenbarelse ur framtiden skulle tjusande stå
vid hans sida och bortvifta de mörka skuggorna. Nej,
ensam, som han varit, skulle han åter förblifva, utan annat säll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
