Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
darrade så, att gubben Sebastians arm ej längre kunde gagna
henne till stöd. De satte sig på en af stockame, hvilka i
myckenhet lågo kringspridda på den stora planen. »Var
icke ledsen, min dufva! Jag menade så hjertans väl, men
den menniskan är ett odjur, som endast skulle sluka upp
dig, om han en gång finge dig i sina klor!» sade gubben,
i det han smekande strök hennes hand, hvilken hvilade på
hans knä.
Då gick någon raskt bakom dem, och förrän de hunnit
gifva hvar andra sin undran till känna, stod arkitekten der,
röd, varm och strålande, med mössan i ena handen och
näsduken i den andra. »Jag ber tusen gånger om ursäkt!
Jag hade önskat stiga ned i ögonblicket, men pligten band
mig qvar der uppe för några minuter. Nu är jag ledig, och
det skall vara mig ett nöje, om jag får göra sällskap ett
stycke på den vackra promenaden till prestgården.»
»Ack, du tusenkonstnär!» tänkte farbror Sebastian,
men han var likväl glad, att tusenkonstnären kom, ty vände
ej rosen åter på Alfhilds kind, och tittade ej en glittrande
solstråle fram bakom de ständiga töcken, som skymde ögonens
glans? »Ack, den kärleken!» mumlade gubben för sig sjelf
och nöp Alfhild i fingerspetsame, för att få henne att tala.
Sjelf kände han en sådan harm mot arkitekten, att han
icke ville inlåta sig med honom. Men han kunde hafva
pressat den stackars flickans fingerspetsar så att blodet sprungit
ut, och han skulle ändå ej förmått henne öppna läppame,
så vidt icke händelsen trädt i förbund med honom.
Denna händelse iklädde sig skepnaden af en arbetskarl,
som hade något angeläget att tala med kaptenen, hvilken
var hela socknens råd i alla verldsliga ting, af hvad slag de
ock voro. »Gud välsigne nådig kapten, skulle det stå till
att få tala ett ord!»
»Ja, hjertans gerna, fader Anders!» svarade Sebastian
vänligt och aflägsnade sig med mannen, hvilken, då kaptenen
tycktes så frikostig på tid, äfven tog tillfallet i akt och af
bördade sig alla sina hemliga bekymmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
