Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Leiler så oförmodadt såg sig ensam med det dyra
föremålet för den enda kärlek, som någonsin funnits inom honom,
kände han sig helt och hållet afväpnad. Sårad stolthet,
misstroende, harmsen köld, alla dessa låga känslor förstummades.
Hans hand omslöt hennes, och sittande helt nära bredvid
henne, böjde han sig ned och hviskade: »O, min
Alfhild, min ljusa, goda engel, hvarföre har du så länge varit
osynlig? Hvarföre har du låtit mig försmäkta af längtan
efter en blick ur dina ögon ? Jag har famlat i mörkret, emedan
jag ej sett dem.»
»Och likväl, Leiler, hwru såg ni på mig, då ni lemnade
prestgården?» sade Alfhild sakta, utan att se upp. »Den
blicken har isat mig i minnet!»
»Ack, tala ej derom! Din far, Alfhild, o, han är en
rysligt kall menniska, han hade förfärligt uppretat mig. ..
Han häntydde på, att dina känslor för mig kallnat sedan du
lärt känna det band, som för en viss tid åtskilde oss. Nog:
han förstod så skickligt att spänna alla min själs känslor
på sträckbänken, att jag uppretad och mer än kall lemnade
honom. Sedan har min stolthet mera än min hederskänsla
förbjudit mig att mot hans vilja återvända.
»Ack, jag trodde nog, att det var min far; på mig kunde
ni icke vredgas.»
»Vredgas på dig, älskade? Nej, det kunde jag aldrig*
Men lägg bort detta kalla ni, som blåser en isande flägt
mellan våra hjertan! Vredgas? Aldrig! Men såras, djupt,
bittert öfver all beskrifning såras och kränkas af din
obeslutsamhet, din brist på större kärlek, det kunde jag, och
jag vill ej nu neka, att det är detta intryck mera än prostens
behandlingssätt, som föranledt mitt långa uteblifvande. Tänk
sjelf, Alfhild, du hade heligt lofvat att alltid trygga dig vid
mitt ord! Jag ansåg din kärlek så stark, att den, liksom
min, kunde trotsa hvarje hinder, ej genom kraft och handling,
ty dessa höfvas blott mannen, utan genom tålamod och tro,,
hvilka utgöra ädelstename i qvinnans brudkrona. Då
kom-mer jag, litande på dessa skatter, med ett hjerta svällande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
