Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
din starka, manliga kraft på ett sätt, som mera
öfverens-stämmer med hvad de mildare känslorna i vårt hjerta
bjuda oss!»
Alfhild steg upp; hon såg farbror Sebastian komma till
baka. Arkitektens läppar voro ännu stumma, men hans
ögon tolkade den känsla, han erfor vid att åter se sig gäckad
i sitt hopp. Han visste väl nu, att Alfhild skulle vara trogen,
att hon älskade obegränsadt, och han hade dessutom faderns
löfte att få förnya sin anhållan. Detta oaktadt led hans
egoistiska jag deraf, att Alfhild egde förnuft, då hon endast
bort ega kärlek.
»Farväl, Leiler!» Alfhilds hand tryckte hans. »Ack,
gif mig då en vänlig, en fridfull blick till vederqvickelse !*
»Min Alfhild, Gud välsigne dig... Jag vill göra allt,
att dina böner icke skola vara förgäfves!» Hans röst darrade
af djup rörelse. »Men kom i håg», tilläde han sakta, »att
jag icke alltid kan hvad jag vill, då min goda engel icke
står vid min sida.»
»Men den omsväfvar dig ständigt... glöm icke det!»
hviskade hon.. . Och ännu länge, sedan solens sista stråle
upplöst sitt dallrande skimmer på insjöns yta, qvarstod
arkitekten på samma ställe med blicken häftad på den krökning
af vägen, der den enda qvinna, han någonsin älskat,
försvunnit. Hennes blonda lockar, hennes sköna blå ögon,
hvilka endast de renaste intryck kunde afspegla sig, såg
han i minnet så klart, att han tyckte sig ännu ha henne
bredvid sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
