Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilade ej mer på brudens strumpeband, utan på Alfhilds
fina bleka ansigte.
»Ja, jag tycker sjelf, att det lyckats!» svarade hon
under en lätt darming i rösten. »Nu äro de snart fardiga. .,
det vore väl om Telma tyckte om dem.»
»Alfhild lemnar dem väl sjelf i sin väninnas händer?»
frågade Leiler.
»Det förstås! Ehuru jag på en evigt lång tid ej varit
på slottet, måste jag nu dit, ty Telma har skrifvit och bedt
mig derom, och grefvinnan har hedrat mig med uppdraget
att blifva brudtärna.»
»Då kommer Alfhild säkert till slottet i morgon?»
»Ja, och det ganska tidigt. Gamle Borgstedt skall
hemta mig, alldeles som i forna dagar.»
»I forna dagar, o, Alfhild!» Leilers sammanpressade
bröst drog djupt efter andan. »Vi hoppas äfven på kommande
dagar!» hviskade han så sakta, att blott hon kunde höra
det. »Är det ej så? Säg mig, att vi åtminstone hafva ett
och samma hopp gemensamt!»
Alfhilds blick, lifvad af en klar stråle, en stråle, som
äfven tände en ljusgnista inom Leilers, sammansmälte med
hans. De tycktes aldrig vilja skiljas, och under dessa
vältaliga minuter utbyttes nya trohetslöften.
»I februari, min Alfhild», hviskade han, »är ett år
för-lidet, och blott mitt hjerta är säkert om sitt mål, har det
styrka att öfvervinna tiden. Endast ett bekymmer skall aldrig
gifva vika, din helsa, min älskade, är oändligen försvagad.
Jag bäfvar, jag bäfvar outsägligt att, det onda skall tilltaga.»
»Jag tror icke det, Leiler!» svarade Alfhild tröstande.
»Jag tycker, att det varit bättre allt sedan vi i somras träffades
vid kyrkobyggnaden, och jag har varit så lycklig i vissheten,
att de der mörka fantasierna, öfver hvilka ni fordom
bekymrade er, nu vikit bort och lemnat rum för ljusa. Är det
ej så? De hafva försvunnit, sedan ni lofvade mig att ej
öfverlemna er åt deras inflytande ?«
»Ack, Alfhild, det var ej så! Jag lofvade blott försöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
