Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utom den förfärlige Albano, hade älskat henne. Hon tyckte
sig nästan vidröras af vansinne.
»Telma, Telma, svara» ... Aldrig ljödo de farliga tonerna
af den förföriska rösten mera veka, mera intalande än nu.
Till och med i detta ögonblick, då hon måste afsky honom,
utöfvade han ett magiskt inflytande på hennes själ. Med
hela den ringa styrkan af sin återstående kraft stötte hon
honom till baka. »Gå!» var det enda ord, som arbetade
sig fram öfver de darrande läpparne.
»Gå, säger ni? O, nej, icke förr än en gnista af lugn
återvändt till ert hjerta!» Han sökte fatta hennes hand,
men med förtviflans styrka ryckte hon den undan och flydde
ut till balustraden, öfver hvars kant hon kastade den ena
armen för att ega ett stöd åt de svigtande krafterna. Hennes
bröst arbetade i häftiga vågor, liknande dem, hvilka bröto sig
i djupet vid hennes fötter, och då månen genom molnskyarne
nu blickade ned på jordens jemmer, såg den tvenne
marmor-bleka gestalter, hon med de upplösta lockarne, som, böljande
för stormen, trasslade sig kring den svarta slöjan, och han,
med iskalla droppar på den hårda stolta pannan, för första
gången böjande sina knän för en qvinna.
Telmas arm slöt sig allt fastare om balustradens kant,
medan hennes ögon hvilade några sekunder på honom . .
Var det Leiler hon såg framför sig? Den högmodiga, djerfva
och spotska anden låg böjd i stoftet, och aldrig, aldrig talade
hans falska kärlek ett vältaligare språk än hans upprigtiga
ögon i denna stund, då de tycktes genomtränga hennes hjerta
och bönfalla om ett ord af frid och försoning.
Och hänfördes hon ej ännu af dessa samma ögon, hvilka
ljugit och dårat henne med ormens tjusning! Kunde hon
hata honom? Hon förmådde det ej, ty i kärleken finnes
icke hat: der finnes blott ett bottenlöst djup af oändlig
förlåtelse, en känsla, som ej stödjer sig på förnuftets gillande,
utan endast på hjertats allt besegrande drift.
»Har ni äfven sa tjust och gäckat Alfhild?» frågade
hon sakta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
