Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leiler?» frågade Borgstedt och höll arkitektens hand till baka,
då den redan hvilade på dörrlåset.
»Mod?» upprepade Leiler med en ryckning på läppen.
»Jag har alltid mod... låt oss gå in!»
Nästa ögonblick stodo de i ett improviseradt hvalf,
öfVer-draget med svart kläde och draperadt med långa silfverfransar.
På golfvet voro tvenne upphöjningar anbragta, och på
hvar-dera stod en svart kista, kring hvilken brinnande vaxljus
kastade sitt bleka, mystiska sken.
Leiler framträdde till den mindre, och med spänd
uppmärksamhet betraktade Borgstedt hans drag, då han böjde
sig ned och hvilade pannan mot kanten af silfverbeslaget.
Ingen rysning eller synbar rörelse skakade hans kropp, men
då han åter upplyft ansigtet, var det lika hvitt som
brud-klädningen, i hvilken dödens offer var smyckadt,
Tvenne gånger utsträckte Leiler handen för att borttaga
den fina duken, som täckte de fordom så ädelt formade
dragen. Ändtligen besegrade lian sig sjelf och afdrog den
sakta. Dödens engel hade skonsamt farit fram, men den
hade likväl tryckt en tillräckligt läslig pregel på de insjunkna
ögonlocken för att hos honom, som betraktade dem, injaga
en känsla djupare än den högsta smärtas språk förmår
uttrycka. Leilers smärta föraktade orden: han vinkade blott
åt Borgstedt att aflägsna sig.
Då gubben igendragit dörren till likrummet, lade
arkitekten sitt hufvud intill den lilla stelnade handen, som i sin
hvita handske liknade ett konststycke af hvit marmor. De
fina fingrame, skilda ifrån hvar andra, tryckte fem små isiga
fläckar på hans ena kind, och på hvarje af handskens
fingerspetsar blef en het droppe intryckt. Tårarne voro
välgörande för hans själ, och mera lugnad såg han nu upp till ^
den slumrande engeln, öfver hvars panna myrtenkransen
slingrade sig.
»Hon är lycklig!» tänkte han. »Jag vet, att hon hellre
stelnade vid mitt hjerta, än förtvinade lefvande vid lians/»
Leiler reste sig häftigt. Tanken på Albano framstod med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
