Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här stannade arkitekten för ett par ögonblick. Det
frammanade minnet blekte hans kind och berörde med en
skälfning hvarje fiber i hans starka kropp. Men snart bemannade
han sig och afslöt med några i djup sinnesrörelse uttalade
ord det sorgfulla dramat.
Under berättelsen hade Alfhild blifvit nästan lika
snö-blek och orörlig som den döda.
»Hvarför, hvarför?» Detta enda ord arbetade sig tvenne
gånger öfver hennes läppar. Men det fattades henne styrka
att fortsätta.
»... Hvarför jag varit en sådan demon, menar du?»
inföll han, som väl förstod, att allt hvad han sagt icke i
minsta mån inför henne rättfärdigat hans synd. Jo, dithän
leddes jag af hämdbegäret. Denna familj hade ... då jag
säger familj, är det ej fråga om en förnäm feodalhämd
mellan tvenne aristokratiska hus. Nej, bevars, denna
förnäma slägts förre representant, Albanos farfar, har endast
på det mest upprörande nedriga sätt handlat mot en
obetydlig borgerlig man, mig dock så kär som mitt eget hjerteblod.
Jag har antecknat de upplysningar, hvilka förklara orsaken
till mitt handlingssätt, om de också ej rättfärdiga det,
åtminstone i dina ögon, älskade, som genom din far insupit
detta sekels ännu bestående fördomar i afseende på
frälse-ståndets prerogativer gent mot det ofrälse.»
Härvid uppdrog Leiler ett stort bref och lade det i
Alfhilds händer. Darrande gömde hon de hemlighetsfulla bladen,
som skulle förklara henne den älskade mannens mörka,
förrädiska handlingssätt. Hennes fina instinkt lät henne ana,
att han icke såg sig sjelf klart. Men hon kände, att om
hon än icke vågade säga till honom: »Din gud skall vara
min gud», så måste hon ändå säga: »Ditt lif är mitt lif!»
»Låt oss nu lemna detta sorgerum», återtog Leiler,
»sedan min själ just här helt och fullt öppnat sig för din!
Kom ihåg, att Telma förlät. . skall ej också du förlåta?
När alla slöjor fallit (dock det blir först der uppe,1 ty hvem
tyder menniskohjertats stora gåta här nere), då, Alfhild, skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
