Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förde mig till detta samma Hammarby, der. .. Men detta,
älskade, förstår du ej ännu. Vare nog, att det vackra ljus,
som upplyst min väg, då jag andra gången inträffade i
Sverge, redan slog öfver i mörker, då du vid vårt återseende
tvekade om rätt och orätt i fråga om det trohetslöfte, jag
begärde, kortligen, då du satte något i verlden, hvad helst
det vara måtte, i bredd med din kärlek... Då omstörtades
allt inom mig. . det öfriga verkade din far.»
En tung suck var Alfhilds enda svar.
»Nu», fortsatte arkitekten sin bikt, »dref jag åter milt
onda spel. Jag var dessutom förfärligt olycklig. Jag
mar-terades för tre qvinnors skull, och hon, som var mig
närmast, fick lida för alla, ty hon var Albanos utkorade brud,
och honom träffade jag säkrast genom henne. Ångern pinade
mig likväl ofta, och synnerligen då jag skulle lemna det
arma offret. Om aftonen, när jag kom från prostgården,
der ej ens din åsyn lugnade oron i min själ, gick jag till
berggrottan för att taga afsked af en plats, vid hvars strand
jag mer än en gång sjungit förbjudna kärlekstoner för den
omisstänksamma, som ofta kom att deraf berusa sig. . .
Hvilket qval att meddela dig detta! Hör ... på länge, mycket
länge hade emellertid allt mellan henne och mig varit liksom
utplånadt. .. Och likväl skulle just denna afton (genom en
annan magt än vår egen vilja) våra vägar åter mötas. Hon
fans i grottan, troligen för att äfven säga farväl åt sin flydda
dröm. Då, fattande tillfället i flygten att lyfta bördan från
mitt samvete, biktade jag för henne hela min skuld, bekände
min enda kärlek, min odödliga kärlek till dig. Med sitt
sönderslitna hjerta flydde hon då från mig ut till balustraden.
Jag följde henne, och förödmjukande mig i stoftet, (denna
förödmjukelse blir hädanefter min stolthet) tiggde jag på
knä om hennes förlåtelse. Och hon... hon förlät! Hon
kände, att i kärleken kan hvarken finnas hat eller bitterhet.
Men i det ögonblick, då de högtidliga fridsorden fingo ett
återsvar från mina läppar, framrusade den vansinnige Albano.
Och».....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
