Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har tagit mig friheten att hitföra en resande artist
från Norge, herr Leganger, landskapsmålare och porträttör.
Jag trodde herr grefven möjligtvis skulle behöfva hans
talang.»
»Landskapsmålare och porträttör — det var icke så
dumt, min sann! Den unge mannen skall få göra några
försök, så att jag kan döma om hans duglighet. I morgon
kommer dessutom min son hem; han kan ge goda råd.»
Sedan grefven en stund samtalat med prosten, slutades
företrädet och vi återvände till prestgården, der mitt
egentliga lif från den dagen upprann. Emellertid flyttade jag till
slottet, der jag om dagen oafbrutet arbetade för att ega
aftname lediga till den himmelska glädje, mitt hjerta erfor
i Sigrids sällskap. När jag kom till Hammarby, skimrade
löfven i gult. Nu var det vår. Syrenerna stodo i full
blomma liksom mitt unga hopp.
Sedan mitt arbete på slottet fram mot midsommar var
verkstäldt, erbjöd mig prosten att någon tid stanna i
prestgården för att fortsätta den undervisning, jag börjat gifva
så väl Sigrid som hennes yngre bror Sebastian, hvilken ofta
sprungit de flinka ärendena med kärleksbiljetter mellan mig
och henne, ty det behöfs ej nämnas att jag, med milt eldiga
hjerta, icke kunde lefva utan att förvissa mig om ett gensvar
i Sigrids känsla. Våra förhoppningar voro stälda på
framtiden. Den skulle nog utlösa den vexel vi dragit derpå.
Vi voro ju redan så lyckliga! Emellertid skulle det ej länge
förblifva så.
Jag hade målat Sigrids bild och uppstält den på
spisel-kanten i min ensliga kammare. Till denna bild kunde jag
under de stunder, då jag icke fick glädja mig åt originalets
åskådande, hålla de tal, fulla af hänförelse, hvarmed ynglingen
så gerna utgöt sin första känsla.
Det var under något af dessa omedvetna utbrott, som
prosten en qväll steg in och med ett uttryck af häpnad och
vrede betraktade mig.
»Jag har varit blind, ser jag», yttrade han med fruktans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
