Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfhild sjönk utan motstånd i hans famn. De oroliga
stormame inom mannen tystnade och upplöstes i en stilla,
men likväl nästan dödande smärta vid åsynen af den
härjning, som dessa månader åstadkommit bland de redan förut
bleknade rosorna på hennes kind.
»Du borde ej hafva unnat mig denna sorgliga sälihet,
älskade!» sade han med en röst, hur ljuf, hur smekande
mot den, hvarmed han talat till Maria! »Jag skall nu lida
tiodubbelt, då jag betänker hvilken betydlig del af dina fa
krafter denna resa medtager.»
»Jag behöfde att komma.., Men att se dig här, att
se... se...» Hon afbröt darrande.
Alfhild egde ej Marias styrka eller beslutsamhet. Hon
var ett vekt väsende, och det var må hända just derför hon
så högt älskades af mannen, hvilken aldrig kunde förlikas
med den tanken, att föremålet för hans kärlek höjdes till
honom genom något annat än blotta känslan. Hans lynne,
hans natur förbjöd en annan styrka att mäta sig med hans,
ty den skulle ju hafva jemnat själens envälde. En gud för sin
kärleks föremål, ville han också innesluta detta i ett slags
gudomligt beskydd. Hans hjerta var ett varmt och mjukt
bo åt den hvita dufvan.
»Det var mitt olycksöde, som just i dag förde Maria hit»,
sade han i ömt uppmuntrande ton. »Men hon återkommer
aldrig mera. Jag vet, att hennes stolthet förbjuder henne
att förnya sitt ädla, men försmådda anbud, och hennes
utseende och sjelfbeherskning vid detta tillfälle bevittnade, att
hon har en själ så manlig, att den kan vara sig sjelf nog
.. O, gråt ej så, min ömma, min ädla engel! Hvarje tår,
som från ditt öga faller på mitt bröst, bränner der en fläck
lika het som...» Leiler fortsatte ej meningen, men han
tänkte sig en motsats till de fem isiga fläckar, som Telmas
stelnade fingrar i den hvita handsken tryckt på hans kind.
Dessa hade qvarlemnat en kyla, hvilken alltid kändes som
nyfallna snödroppar, äfven då kinden brann som hetast.
En stum, men vältalig stund förflöt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
