Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
else befann sig mellan sin förskjutna och sin blifvande
hustru.
Det var Alfhild eller, snarare, Alfhilds vålnad, som stod
vid dörren med ögonen liksom fastväxta på Marias höga gestalt.
Hvad Maria kände, hvad hon under dessa sekunder led,
det såg ingen. Med förvånande kraft reste hon sig upp, och
under en sakta böjning på hufvudet, ett sväfvande farväl på
läpparne åt mannen, som hon tillbedt, försvann hon genom
dörren, der Alfhild ännu stod. Några ögonblick derefter
förkunnade ljudet af klingande bjellror Marias afresa.
Leilers hand, som under hela tiden skuggat hans ögon,
nedföll nu, och ett djupt andedrag häfde det tungt arbetande
bröstet. Hans blick sökte Alfhilds. Hon var honom helt
nära. Knäböjande vid den stol, der Maria suttit, lutade hon
sin panna deremot.
»Alfhild, mitt lif», sade han långsamt, »kan du se på
mig? Det var Maria, min forna hustru! Hon ville af
välvilja besöka och tjena mig. Men det är blott af dig, min
Alfhild, som jag skulle kunna mottaga dessa dyrbara
omsorger, hvilka endast känslans lika fördelning mellan tvenne
hjertan tillåter. Man mottager icke då... det är ej rätta
ordet.»
Alfhild kunde icke upplyfta sitt hufvud. Den skakning,
hon erfarit, var för stark för henne. Hon hade endast tårar,
hvarken förebråelser eller tröst.. ej ett enda ord.
Leiler tog henne i sina armar. »Är du rädd för mig,
dyraste? Är du rädd för mörkret här inne? Vågar du ej
mera hvila hufvudet mot mitt bröst? O, då, Alfhild, är
allt hvad jag nu under två månader lidit ett intet mot denna
stund! På din kärlek litade jag tryggt, då yttre stormar
sträfvade att bryta den inre kraften. Och eger jag ej mera
denna kärlek eller om den är blandad med en känsla af
förakt öfver min belägenhet, då — om qvinnans bästa och
ädlaste känsla kan sjunka eller vackla vid pröfningen — då
har jag lefvat nog; då behöfver jag ej vänta på hvarken att
fallas eller frigifvas.»
Kyrkoinvignitigen IL 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
