Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfhild skakades häftigt af Leilers allvarliga fråga. I
detta ögonblick var det kärleken till honom, och endast
kärleken, som fick magt öfver hennes väsende. Hårdt
lindade hon sina armar omkring hans hals .. i hans famn var
så varmt: der var ju himmelen .. . »Plåga mig ej så
outsägligt!» bad hon innerligt.. »Jag vill lefva och dö i den
bädd, der jag nu hvilar!»
Öfver Leilers läppar sväfvade ett leende af festlig frid.
Vårsmyckade bilder ur framtidens sköna drömverld drogo
leende genom han hjerta .. och en stund af högtidlig hänryckning
genomdallrade begges själar. Det var föreningens och
skils-messans. Tiden var långt framskriden. Alfhild måste gå.
»Om ett par månader eller något mera se vi hvar
andra åter!» sade arkitekten tröstande, under det han, med
armen lindad omkring Alfhilds lif, ledsagade henne till den
yttersta delen af ruinerna. . »Men säg mig, innan vi skiljas,
ty vi böra ej skiljas i denna så högtidliga stämning, hvad du
tycker om den nya befolkningen på slottet?» .. . Leiler kunde
icke qväfva en med våld tillbakahållen suck, då han härvid
tänkte på den familj, som der efter hand gått under.
»Jo, mycket! Majoren är en så vänlig, enkel och
hederlig man, och hans hushållerska och råd en förträfflig qvinna,
men löjtnanten.. » Alfhild drog litet på orden. Hon visste
egentligen icke något ondt om honom, men hon tyckte icke
om Linus, emedan han, näst sig sjelf, allt för mycket
sysselsatte sig med henne.
»Nå, löjtnanten — huru är det med honom? Han lär
icke, efter hvad jag hört, hafva något slägttycke med Albano.
Men det säges att han skall vara en fjäril till sin natur.
Har han fäst sig vid någon af ortens blommor?»
»Det tror jag icke!» svarade Alfhild, men medvetandet,
att hon nu sade en osanning, purprade hennes kinder.
Påtagligen utmärkte löjtnanten henne allt för mycket framför
traktens öfriga fruntimmer. Hon kunde ej undgå att känna
detta, men vågade icke nämna det för Leiler.
»Kan hända är det min bleka lilja, som vunnit nåd hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
