Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom framför rosorna?» frågade Leiler, utan minsta tecken
till någon uppbrusande rörelse. »Färgskiftningen på din
kind, min älskade, låter mig ana något dylikt.»
»Ty värr ser det så ut, men jag fruktade, att du .. .»
» . . . skulle vara svartsjuk?» afbröt arkitekten med
ett fint leende. »Nej, min Alfhild, så naturligt det än
kunnat förefalla dig, att en man med mitt blossande sinne
äfven skulle hemsökas af denna demon, så är likväl detta ett
misstag. Min stolthet, min sjelfviska egenkärlek, om du så
vill, hindrar mig att antaga möjligheten deraf, att en qvinna,
som egnat mig sin kärlek och tro, skulle fasta minsta tanke
vid en annan man. Nej, i detta hänseende kan du vara
fullt lugn! Löjtnanten må flaxa i så täta kretsar som helst
omkring min hvita ros, han skall likväl icke förmå att i
minsta mån rubba min himmelska tillit... Dessutom hafva
alla mörka andar dragit bort från min själ. Der bor nu
endast min brud med hennes brudriddare: kärleken och friden.»
I Alfhilds öga strålade en klarare låga än någonsin
förut: den börda, som tryckt hennes bröst, försvann genom
ett trollslag vid Leilers ord. Så lycklig hade hon aldrig
känt sig, ty han hade aldrig varit så förtroendefull.
De stodo vid skiljegränsen af vägarne. Tysta blickade
de djupt och allvarligt på hvar andra för att rigtigt intrycka
i minnet de älskade dragen.
»Jag vet icke», sade Leiler, »hvilken oro, som just nu
åter fattar mig! Nyss var jag alldeles lugn ... Ett par
månader förgå snart, då man står målet och sällheten så nära!»
»Ack, ja, det är blott en kort tid i förhållande till de
långa år vi stridt och väntat!» svarade Alfhild. Men
äfven hon greps i samma stund af en tryckande beldämning.
Och med ett slags onämnbar ångest pressades i
afskedsstun-den deras klappande hjertan mot hvar andra.
Då ljödo klockorna i den närbelägna kyrkan till
sam-manringning, och med undransvärd klarhet trängde sig
ljudet till de lyssnandes öron.
»O», suckade Alfhild, »just så ringde det äfven den
Kyrkoinvignivgen IL 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
