Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Alfhild log ej. Hon fattade den gamles hand och
förde den till sina heta läppar.
»Hur är det fatt, min älskling? Mår du ej väl?» frågade
kaptenen bekymrad. »Min sann bränna icke dina läppar
som eld, och dina ögon hafva en feberaktig glans. Hvaraf
kommer det? Du väntar honom ju hvar dag.. hvarföre
söijer du då?»
»För det att jag ej vet, om pappa håller sitt löfte, och
om han håller det, står skilsmessan qvar...»
»Gör mig ej vek om hjertat, flicka 1 Och hvad den
saken beträffar, att din far skulle bryta sitt ord, så frukta
ej för det, ifall Leiler ej frivilligt lemnar det till baka.»
»Men märker ej farbror, att pappa under de senare
dagarne talat nog hemlighetsfullt? Han har, då vi varit
ensamma, gjort häntydningar på en fars pligt att ej blottställa
sitt barn för faror, och i dessa häntydningar har legat ett
något, hvilket ofta kommit mig att frukta, att en allvarlig
förklaring förestår. . Men hvad är det för buller? Det kör!»
Hon reste sig häftigt, och blodet sprang upp i högröda rosor
på den fina kinden. Men icke arkitektens lätta åkdon, utan
slottsherrns tunga vagn rullade in på gården.
»Det är majoren!» sade Alfhild nedstämd. »Ack, jag
trodde ...» Hon fullbordade ej meningen, men farbror
Sebastian förstod den häftiga darrningen i hennes kropp, då
hon lutade sig intill hans axel.
Den gamle vännen gick ej ifrån sitt hjertebarn. Men
prosten trädde skyndsamt ut på förstugubron att välkomna
den högt värderade gästen.
Sedan herrarne inkommit i salen och tagit plats i de
vanliga soffhörnen, yttrade majoren med vänlig enkelhet:
»Jag är ute i ärende i dag!»
Prosten Frenkmans ansigte upplystes vid dessa få ord
af ett uttryck, som gjorde det lika glänsande som fullmånen.
»Ett ärende?» yttrade han småleende. »Herr majoren har
att befalla!»
»Nej, det låter jag väl bli. Vi båda kunna a/handla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
