Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tror det blir bäst, att jag får tala ensam med flickan!»
Prosten kastade en betydelsefull blick på kaptenen, men då
Alfhilds armar ännu fastare omslöto honom och hennes
darrande läppar hviskade: »För guds skull öfvergif mig
ej . . jag dör om farbror går ifrån mig!» Då sade gubben
bestämdt! »Har bror något att säga, så säg—jag är ingen
främling!»
»Men bror har alltid funnit sin lust i att förstöra mitt
utsäde, och derför blir det bara jemmer, när jag har ett
ord att säga.»
»Ack, pappa» ... Alfhild fattade med djup rörelse
faderns hand och kysste den. . . »var ej hård mot] farbror
Sebastian! Han rår ej för att jag är så bräcklig och klen.»
»Men du var ej sådan förr. Det är den osaliga
historien med den galne byggmästaren som gjort hjertat tvinsjukt.
Men, Alfhild, mitt barn, jag har redan många gånger sagt
dig, att detta parti skulle grundlägga din olycka för hela
lifvet. Leilers kända häftighet och tvetydiga karakter äro
en klen borgen för den qvinna, som vill anförtro honom sin
framtid. Jag följer således både Guds föreskrift och mitt
eget hjertas öfvertygelse, då jag hindrar mitt barn från att
nedstörta i den afgrund, som hennes blick ej kan se.»
Alfhild yttrade icke ett ord till motsägelse: hon tryckte
sig blott allt fastare till farbror Sebastians bröst.
Prosten, beredd och på förhand /tålsatt mot böner och
tårar, repade vid denna tystnad rigtigt mod. Hans ton var
dock mildare när han åter talade.
»Då vi nu och för alltid äro från denna sak, hvarvid
du uppfört dig med en moderation, som gör lika mycken
heder åt ditt förstånd, som åt den uppfostran, du erhållit,
vill jag meddela dig, att en utomordentlig lycka vederfarits
vårt hus. Majoren» . .. prosten gjorde ett uppehåll, ty med
en förfärligt häftig rörelse spratt Alfhild upp, och då fadern
såg hennes kind hvit som det bleka månskenet, men hennes
öga brinnande likt solens middagsstråle, drog han djupt
efter andan och tilläde i lägre ton: »Barn . . majoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
