Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det nya templet var alldeles fullpackadt af menniskor,
och med möda lyckades det arkitekten att armbåga sig fram
till midten af hufvudingången. Den högtidliga
invigningsceremonien var redan slutad, men framme från koret hördes likväl
biskopens röst i djupa toner återljuda.
Det blef skumt för Leilers blick. I trots af den
döf-vande hettan blåste en sval nattvind genom hans hjerta.
Likväl arbetade han så länge att undanskjuta folket till höger
och venster, att han slutligen stod helt nära koret.
Ett halft hufvud högre än de andra, blickade han öfver
dem och såg en svart likkista. Framför denna stod biskopen,
det gyllene korset blänkte på hans bröst och i handen höll
han den jernskofvel, med hvilken han kastade på kistan det
stora, betydelsefulla tecknet af menniskans förvandtskap med
den moderliga jorden.
Då mullen doft sjönk mot silfverplåten, stirrade
arkitektens förvirrade ögon på bokstäfvema, men afståndet var
ännu för stort: han kunde icke läsa dem. Öfver de
krit-hvita läppame kom intet ljud, men med jettekraft nedtryckte
hans händer mot golfvet de varelser, som stodo honom i
vägen. Då såg han myrtenkransen på locket och läste den
enkla inskriften på plåten. Den innehöll blott ett namn —
men det var namnet på hans brud!
De sörjande, hvilka stodo närmast kistan, sågo upp,
äfvensom biskopen, och en gemensam rörelse af häpnad
be-mägtigade sig hvarje själ, då hufvudet af en man med
fasansfullt förvridna drag stack upp öfver folkhopen. Ett
uttryck af så vildt qval, att språket ej kan återge det, låg öfver
hans ansigte, under det han tyst åsåg den heliga akten.
Men det var blott för några ögonblick den resliga
gestalten höjde sig öfver massan. Sedan tycktes den på en
gång hopsjunka, och då han vände sig om för att åter börja
sin vandring, veko menniskorna undan; liksom rörda af en
gemensam magisk kraft, lemnade de rum åt den spöklike
mannen, hvilken långsamt skred nedåt gången och derefter
försvann från kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
