Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sr *å tacksam, som någrnr stackars sille,
hvilken blifvit hulpen ur en dylik klämma;
men, farbror, mitt hjerta vill ej unoa mig
det.’*
’’Prat, min kära Ferdinand! Det der ger
sig med tiden; det är aldrig värd t att du
talar om kärlek för mig, utan slå den saken
ur hågen, min gosse, tilldéss du blir äldre
och mera stadgad. Dessutom är det icke
värdt, att du tänker på något giftermål med
Hilda; ty den flickan vet, så sannt jag
lef-ver, hvad hon vill, och hon vill bestäradt
icke ha dig, lita på det.*’
”Huru kan farbror veta dét så bestänidt?”
frågade kaptenen, blossande röd, vid
erinringen af det ömma, bönfallande bref, han med
dagens post tillsändt henne.
”Lika godt huru jag vet det,” menade
professorn, ”det gör föga till saken; allt nog,
du kan tryggt bygga på mina ord, du får
henne aldrig.”
”Jag har likväl ett svagt hopp,” återtog
Ferdinand, ”och jag måste anförtro farbror, att
jag i dag för sista gången, ja, för allra sista,
skrifvit och begärt hennes tillgift, och jag
smickrar mig med det hoppet, att bon nu,
sedan bon beträdt sitt nya, ängsliga hem,
skall lyssna till mina böner, förlåta,
glömma och återvända som min lilla hustru.’1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
