Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Musikalisk soaré. Ett kallt bad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fikna blickar bespejade henne. Förundrad öfver hvad hon
sett och hört, igenlade bon locket på sitt piano* drog stoldn
till kakelugnen och började ordna de kringirrande tankarna.
Den obekante »ångaren, ryttmästaren Sterner, sådan hon
föreställt sig honom, då han på postkontoret bjöd modern sin hjelp,
och den hamburgske friaren, sväfvade för hennes inbillning i
det magiskt dunkla sken, som fantasien alltid lånar föremålen.
"Om det redan vore i morgon V* framsuckade den qvinliga
nyfikenheten. ”Jag får då se originalet till den ene och
porträttet till den andre. . . . Men hvem i all verlden kan
guldsmedens gäst vara?”
Efter en uppfriskande sömn stod Augusta följande
morgon klockan 9 färdig att anträda sin vandring öfver isen till
Per Nilsson. Klädd i en nätt och väl stoppad
cirkassiens-kapott, en ljusröd sidenbahytt Öfver det ljusbruna täckt
ordnade håret och öfver denna kastad en stor svart slöja, tog
hon vägen åt den uppkörda älfven.....Hon var redan på
hemfärden, och att hennes ärende lyckats syntes deraf att Per
Nilssons lnrfviga pojke följde efter med en orre och en hare
kastade öfver axeln. Lätt och glad ilade Augusta framåt, då
hon fick höra ett häftigt rop bakom sig, och då hon hastigt
vände sig om, såg hon en kullstjelpt släde, från hvilken
hästen slitit sig och nu i fullt sken sträckte emot henne.
Älfven var smal. och hennes belägenhet i hög grad farlig. Hon
sprang det snabbaste hon förmådde åt högra sidan, utan att se
eller höra. BÅt venster, åt venster!’ ljöd en röst längre ned
ifrån älfven, der några unga herrar roade sig med
skridskoåkning. Men betagen af fruntimmers vanliga förskräckelse vid
dylika tillfälen, lät hon varningen bortdö ohörd, och hennes
lopp hejdades icke förrän hon plötslisrt till hälften for ned i
en liten vak, som blifvit upphuggen nära stranden.
Vår stackars hjeltinna ejorde fåfänga försök att komma
upp på den slippriga iskanten och var nära att uppgifva sina
bemödanden, innan de skrikande menniskorna hunno fram —
så hade förskräckelsen förlamat och kölden genomisat de
späda lemmarne — då en kraftfull arm fattade henne om lifvet,
upplyftade och bar henne den korta återstoden af vägen till
staden. Hon såg upp på sin räddare, men tillslöt åter
ögonen, ty hon tyckte sig igenkänna sin granne hos guldsmeden.
^Frukta icke!v bad han mildt uppmuntrande. ÄSå snart
vi uppnå den första stugan, skall jag förskaffa er en mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
