Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Ej blott vin, äfven kurtis öppnar hjertat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pastorskans goda lynne skall fortfara åfven sedan jag rest. . .
Nu får du gå.”
Orsaken till Westerlinds ömma omsorger för
kyrkoherdens väl var följande.
Under det Sterner samtalade med sin värd i dennes
rum och pastorskan gjorde hvad hon ansåg sig böra göra
inne i gubbens skrubb, hade Westerlind, som fann lifvet något
enformigt i sällskap med hundarne i den lilla kammaren och
som märkt att det fans flera fruntimmer än pastorskan i huset,
hvilka torde fästa mera vigt vid hans person, förfogat sig in
i saltn, der barnen lekte vid spiseln på vanligt sätt och
kammarpigan Anna var sysselsatt att torka talrickar och lägga
i-hop serveter. Med denna behagliga ledighet, som anstår en
gentil ungkarls gentila betjent, började han hjelpa henne och
under tiden prata hvarjebanda ön ma saker för den vackra
Anna, som med den egna menlösa vänligheten hos landtflickor
af hennes stånd belönade hans hyllning. Länge hade icke
Westerlind underhållit samtalet, innan han egde lilla Annas
oinskränkta förtroende. Hon berättade många småroliga historier
om sitt husbondfolk, i hvilka dock frun alltid spelade
hufvud-personen. Ibland annat nämde hon att alla flickor inom
pastoratet, som ville få titel af snälla hustrur, alltid tjenade ett
år före deras giftermål i prestgården, der de i pastorskans
väl underhållna skärseld genomgingo den fullkomligaste luttring
och rening.
”Gud nåde mig så visst,’* tilläde Anna, "mitt år är nyss
börjadt! Månget svullet kindben lärer jag få innan det
lyck-tas, ty jag skall anförtro herr Westerlind, att om pastorskan
fått i hufvudet något, som hon sätter tro och hopp till, och
detta slår fel, så vare Gud oss nådig, stackars pigor! Yi få
då alltid umgälla hennes vresiga lynne. Och ehuru vi, när
sådana tillfällen inträffa, låtsa hafva tandvärk för att få bylta
om hufvudet med dukar, så ger dock detta föga skydd mot
hennes knotiga och vanda band.”
I omedelbar följd af denna inledning berättade nu Anna
för Westerlind att hon stått utanför dörren och hört hela
samtalet emellan kyrkoherden och frun och huru den förre
försäkrat henne om en hederlig gåfva af ryttmästaren. ”Ack, herr
Westerlind, om detta slår fel. så blir pastorskans förbittring
utan gränser.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
