Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Ej blott vin, äfven kurtis öppnar hjertat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lilla Anna höll just på att med ord och blickar
uppmana Westerlind att göra sitt bästa för spådomens uppfyllande,
då dörren från sängkammaren hastigt upprycktes och
pastorskan, blek som döden, med kyrkoherdens svarta kappa
släpande efter sig kom inrusande med vild fart i rummet; men icke
stort mindre hastigt och under ett förfärligt skrik sprungo
Anna och båda barnen åt köket, öfvertygade att de sågo ett
af de förfärliga spöken, som uppträdde i deras aftonhistorier.
Westerlind stod trotsande qvar.
rStanna, ert dumma pack, är ni galna — hvart ränner
bi?” skrek pastorskan med tordönsstämma. rHar ni då
allesammans förlorat vettet, det är ju jag.”
Yid den välkända rösten återvände Anna och barnan,
darrande af förskräckelse. ”Vi blefvo så fasligt rädda, söta
mamma!” sade den äldste gossen. ’Hvarföre har mamma klädt
ut sig så der?”
Nu först erinrade sig fru Svallenius den besynnerliga drägt,
hon bar, och för att rädda sitt anseende inför tjenstefolket
och baraen, srarade hon: *Nå, hvad är det för besynnerligt?
Det är ju pappas kappa, som jag intagit till lagning. Jag blef
litet skrämd af en råtta, då jag nedtog kappan, och kom så
i hastigheten att kasta den omkring mig — det var allt.”
Anna, som hade sina goda skäl att icke tro ett ord
här-af och icke var fullkomligt oinvigd i garderobens mysterier,
meddelade Westerlind, då de sedan råkades i köket, att
kappan som var spritt ny, nu omöjligen kunde behöfva någon
lagning, att hennes matmoder troligen af en loflig vettgirighet velat
från skrubben afhöra herrarnes samtal, men att hon förutsåg
att det nu skulle blifva rätt rasande, ifall herrarne röjt
hennes förehafvande.
Westerlind, som hade mycket medlidande med Annas
vackra kinder, föredrog derföre saken på behörigt sätt för sin
herre, men var naturligtvis klok nog att framställa blott den
gode kyrkoherdens lidande.
Sterner öfvervägde i sitt medlidsamma hjerta sin gamle
väns belägenhet och hans svåra husliga förhållanden. Han var
redan förut genom ryktet icke alldeles obekant dermed och
hade föresatt sig att vinna sin värdinnas ynnest för att sedan
såsom vän af huset kunna verka något på hennes grälaktiga
och kinkiga lynne, men han såg af hennes uppförande
föregående dagen, hvartill Westerlind uppgifvit skälet, att hon var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
