Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Ålkorgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid dessa ord, yttrade med en hos Augusta ovanligt
främmande ton, äterlemnade hon medaljongen med bortvändt
ansig-te. En oredig, plågsam känsla uppstod ^os henne vid
föreställningen att medaljongen innehöll något, som Sterner ville
dölja för henne; men att denna känsla borde döljas för
Ao-nom, det föreföll Augusta klart, och under bemödandet att
antaga tonen af likgiltighet, blef den onaturlig.
Det finnes de som påstå att en viss grad af behagsjuka
och förställning är qvinnan medfödd, hvilken måste utveckla
sig i mån af hennes själsförmögenheter och de förhållanden,
hvari hon kommer att stå under lifvets vexlingar. Huru
härmed ock må förhålla sig, så var Augusta åtminstone ännu
oerfaren. Låg fröet i hennes unga oskyldiga hjerta, så hade det
likväl ej uppspirat.
Den verldserfarne Sterner såg den rörelse, hon sökte
dölja, och med hemlig förtjusning fattade han lätt dess orsak.
”Jag hade önskat,” sade han sakta och tydligt
eftersinnande, *att denna händelse icke inträffat, men följderna må
nu blifva hvilka som helst, så bör Augusta se hvad
medaljongen innehåller.”
”Nej nej, herr ryttmästare,” svarade hon och höll
händerna för ansigtet, mera för att dölja den brinnande rodnad, hon
kände der uppstiga, än för att undvika se medaljongen, ”jag
vill icke se hvad den innehåller ! Det var blott ett skämt —
jag försäkrar — endast ett skämt, och ingenting vidare.”
”Det finnes vissa saker som äro för ömtåliga att bli ämne
för skämt!” inföll Sterner. ”Bästa fröken Augusta, jag ber er,
se upp — minuterna äro dyrbara!” Han höll medaljongen tätt
framför hennes ögon.
Kunda väl Augusta motstå, då Sterner så innerligt bad
henne? Hon såg upp — blott ett utrop undföll hennes
läppar . .. men tonen i detta utrop var helt och hållet olika med
den föregående, ty hon hade igenkänt sitt egot porträtt, det
hon nu trodde vara i Hamburg.
”Detta”, återtog Sterner, ”måste icke ingifva er någon
särdeles hög tanke om min redlighet, men en gång skall ni
blifva öfvertygad att jag icke begått någon handling, för
hvilken jag behöfver rodna.. . Säg om ni tror och förlåter mig,
ehuru utseendet tyckes vittna emot mig?”
”Jag tror er gerna och har intet att förlåta!” . . . Hon
sysselsatte sig ifrigt att med yttersta spetsen af lillfingret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
