Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Moderliga råd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bortblåstes dock de magiska luftbilder, som hennes inbillning
framtrollat, då ryttmästaren anlände och frågade efter en tredje
kusins helsa, uppdrag och bref samt om hans ankomst
såsom en alldeles afgjord sak. Således fans en tredje. Vid
denna nedslående underrättelse, hvilken obarmhertigt
öfverän-dakastade alla hennes luftslott, var Augusta glad att få
återvända till sitt rum, den enda fristad, der hon vågade lemna
sina tankar, känslor, bekymmer och tårar fritt lopp. Hon
försökte här, så vidt möjligt var, att ordna sina förvirrade
sinnen, men hennes hufvud svindlade. En sak stod dock klar
för hennes minne: Sterners besynnerliga blick och rörelse, då
han helsade på sin kusin; men detta kunde ju lika väl vara
ett elakt som godt tecken eller rent af en tillfällighet. Den
stackars Augusta fann ingen ledtråd till upplysning.
Efter en timmas förlopp inträdde fru von Spalden med
rödgråtna ögon och synbarligen nedtryckt af någon qvalfull
känsla. Tyst framsatte dottern en stol, och i det hon med
barnslig rörelse förde den moderliga vännens hand till sina
läppar, hviskade hon: ”Så bedröfvad, min goda mor — har
något mera händt?”
”Du vet det väl bäst, min Augusta!” svarade fru von
Spalden mildt och såg henne forskande i ögat. nJag talar
icke om den dumma löjliga händelsen med den förmente
arftagaren, utan om hvad som förut lärer förefallit. Du
påminner dig att ett litet hushållsbestyr förde mig ut. Jag blef
något länge uppehållen i köket och mötte på återvägen din
far i förmaket. I ordalag, dem jag ej vill återupprepa,
fordrade han af mig räkenskap för den upprörda sinnesstämning,
hvari han anträffat såväl dig som ryttmästaren. Jag har fått
ganska dyrt plikta för det förtroende, jag hyste till dig, då jag
lemnade er ensamma. Dock: du har — jag är förvissad
derom — icke varit detsamma ovärdig. Låt mig tro och
hoppas, min Augusta, att din far förifrat sig utan skäll Tanken
att Augusta möjligen skulle kunnat glömma hvad hon är
skyldig sig sjelf, att hon ett ögonblick förgätit det en flicka, hvars
hand är bortlofvad, äfven för den utkorade bör bevara sitt
hjerta, oroar mig på det högsta.’*
Med nedslagna ögon stod Augusta framför sin mor. Hon
kände ganska väl att hon gjort sig skyldig till hvad hennes
mor kallade en glömska af sig sjelf, men ändå lefde i hennes
hjerta den kära bilden: med friska trogna drag stod den ri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
