Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Postinspektoren gör nya rön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det buller, ryttmästarens inträdande förorsakade, förråa den
vänliga välbekant-a rösten nådde hennes öra. Hon vände sig
om. Ett lugnt allvar hvilade öfver de sköna mer än vanligt
bleka dragen; men det undgick icke ryttmästarens
uppmärksamhet att en lätt rodnad blandade sig med det flammande
sken, som blixtarne kastade öfver hennes kinder, och att ett
leende tillbakaträngde det vemodiga uttrycket i de mörka
ögonen, då hon i en ton, den hon sjelf trodde låta ganska
lik-giltig, men hvilken Sterner fann innebära något helt motsatt,
yttrade: * Det var längesedan herr ryttmästaren helsade på
— mina föräldrar. Har ni varit bortrest ?"
"Nej, goda fröken Augusta!" svarade Sterner. "Blott
angelägna göromål hafva qvarhållit mig inne och hindrat mig från
nöjet att komma hit. . . Det förtjusar mig att ni tydligen icke
är rädd för åskan. Här i norden har jag aldrig hört den så
stark, och fruntimren äro sällan hjeltinnor när Thors vagn
rullar som i dag. Men ni är modig."
Alvarsamt svarade Augusta: ’’Frånvaron af fruktan
utmärker icke alltid mod, och efter mitt begrepp om betydelsen
af detta ord skulle detsamma, användt i sådana fall som detta,
snarare böra kallas öfvermod. De känslor, som intaga mig
vid denna elementernas stora strid, närma sig lika litet den
barnsliga förskräckelsen, hvaraf några betagas, som det lika
barnsliga trotsande öfvermod och förakt, andra synas anse en
heder uti att visa. Menniskans litenhet tycks mig aldrig så
påfallande som i dessa ögonblick, då hon måste klarare
känna och liksom mera åskådligt fatta närvaron af ett väsende,
vid hvars majestätiska makt hon, med all sin stolta
sjelfförtrö-stan, faller till stoft!"
Under en oemotståndlig rörels^ »fattade Sterner hennes
hand och yttrade: ’’Med innerlig glädje erfar jag att äfven i
detta afseende våra åsigtcr mötas." Då hon ej svarade,
fortfor han: "Vi komma nu att skiljas för någon tid. Mina
angelägenheter föra mig till det vackra Sorrby, hvilket troligen,
innan de sista höstblommorna nedböjt sina hufvuden, fått
emottaga den sköna Augusta såsom sin herrskarinna. **
Den unga flickan fann sig ytterst sårad. Det väckte hos
henne en högst bitter känsla att Sterner så ogrannlaga
upp-ref det sår, hvars blotta vidrörande han måste veta
förorsakade henne en qvalfull smärta. Hon svarade derföre lugnt,
nästan kallt: ”Ni har redan så ofta förespeglat mig det öde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
