Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Man samlar sig vid bordet. Skålar. Tal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bandändar och ygglor hviftade behagligt upp och ned, da hon
nickade på hufvudet och med en triumferande blick öfver de
ännu sittande fruntimren lade sin handske pä kornettens
framräckta arm.
Nu var det ej längre tid att dröja. Ryttmästaren
närmade sig till fröken Stålkrona. "Tillåter ni, min nådiga, att
jag får den äran föra er till bordet?" yttrade han med en
vördnadsfull bugning. En flyktig purpurstråle skimrade öfver
kinden, ett halft leende p* de friska läpparne — saken var
af-gjord. Derpå följde de öfriga i god ordning, och efter
vanlig treflig oreda kom ändtligen hvar och en på sitt ställe.
Ryttmästarens plats var bestämd bredvid hans dams. och som
han tyckte henne vara en oändligen söt och behaglig varelse,
gjorde han sitt bästa att underhålla henne med ett på en gång
lekande, lifligt och innehållsrikt samtal. Konstantin hade
alltför rätt, då han yttrade till sin fästmö att ingen qvinna, som
Sterner ville behaga, kunde motstå honom.
Ryttmästaren kände icke sjelf den magnetiska kraft, som
var honom gifven att draga unga obevakade hjertan till sig
— annars hade han icke begagnat denna egenskap emot det
fruntimmer, som nu satt vid hans sida. Han hade med all
tillbörlig aktning för sig sjelf likväl icke nog egenkärlek att
föreställa sig det han kunde blifva farlig för någon qvinnas
lugn, med hvilken han var så föga bokant. I följd af denna
blygsamma okunnighet talade han med Wilhelmina Stålkrona
med det själfulla behag, hvilket fruntimren påstodo tillhörde
honom, när han ville, och som gaf äfven obetydliga ord en
vigt, den de annars icke egt. Deras samtal afbröts af
kyrkoherdens röst, som höjde sig ett par toner högre än vanligt
då han yttrade de vid ett bord så betydelsefulla orden:
"Behagar herrskapet fylla sina glas?” Hastigt korsade
hvarandra buteljerna med de lätta vinerna, snart var allting i
ordning och tillbörlig tystnad inträdde.
’’Mina herrar och damer,v började kyrkoherden, i det
han reste sig med glaset i hand, "tillåt mig taga er
uppmärksamhet i anspråk! Under loppet af de sju år, som det
behagat Herren låta mig i frid och kärlek framlefva med mina
vördade församlingsboer, har jag alltid haft den af mig
värderade lyckan att på denna högtidsdag se er alla församlade
i mitt ringa hus; men tillåt mig försäkra att bland alla
dessa dagar har ingen för mig medfört så mycknn glädje som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
