Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ett obehagligt äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gåfvo ett skrällande återljud, utan att åstadkomma den
önskade verkan . . . Fördömdt, mumlade han, ”här lår jag
väl få hålla vakt hela natten ’. . Alla ytterligare försök
att störa betjeningens goda sömn voro fruktlösa, och Sterner
svor en dyr ed att han följande dag skulle beställa en
klocka, som kunde väcka både himlens och jordens invånare; men
som denna nu icke fans, tänkte han på någon annan utväg
att komma in. Då rann det honom i sinnet att en gångstig
längre ned förde till den väg, som från dalen gick upp till
lilla porten. Han beslöt att begifva sig dit, i den
förhoppning att hans röst och bultningar skulle bättre höras der,
emedan den låg helt nära manbyggningen. Han vände alltså
hästen och fann utan möda gångstigen, hvilken i mångfaldiga
krökningar genom dalen ändtligen förde honom på den lilla
vägen, som från Sorrbypark ledde upp till Sorrby. Då han
skulle vända emot bron, kastade han ögonen öfver densamma
och tyckte sig bemärka en hvit gestalt, som rörde sig under
skuggan af de täta löfträden. Han höll in hästen, såg med
sitt skarpa öfvade Öga åt det håll, der bilden visat sig, och
lyssnade uppmärksamt; men allt var tyst och det
besynnerliga föremålet försvunnet. Natten var obeskrifligt skön. De
tjocka lummiga löfträden stodo i den första sommarens
yppi-ga fägring, de höga kronorna erhöllo af det klara månskenet
en matt silfverglans, som verkade att mörkret tycktes ännu
djupare inom de dunkla hvalfven under dem. Alarne på
Ömse sidor om ån lutade sig sakta öfver densamma och tycktes
med tyst förnöjelse skåda huru deras af de» friska daggen
glittrande blad återspeglade sig i det klara vattnet nedanföre.
Sterner, som ansåg sig förledd af en synvilla,
uppkommen genom de hvita, i sällsamma former framskymtande
björkstammarna, var just i begrepp att fortsätta sin ridt, då han,
vid förändrad plats, tydligen såg en hvit skepnad röra sig vid
foten af ett träd. ”Hvarföre kan jag icke så godt undersöka
hvad detta är!n tänkte han och styrde hästen emot bron ; men
då han kom dit, stannade denne, började stegra sig och ville
icke gå öfver. Han öfvertygades häraf ännu mera att det
icke var något fantasispel, band således hästen vid ett träd
och begaf sig öfver bron in i parken. Han hade icke gått
långt, förrän han med häpnad blef varse den hvita gestalten,
Kittande på en sten nära ett träd, men vid hans annalkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
