Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ett obehagligt äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reste den sig och försvann hastigt som blixten i de dunkla
skuggmassorna.
"HYero der?” Intet svar erhölls. nHvad är detta för
gyckel? ’ frågade han sig med en viss otålighet. ”Det vore
väl märkvärdigt om jag icke skulle få reda på hemligheten !
Han skyndad» åt det håll, dit han tyckte att gestalten
begif-vit sig och blef snart åter varse den på ungefär tjugu stegs
afstånd. Den stod nu lutad emot ett annat träd och vinkade
med handen, liksom för att antyda det han borde afiägsna
sig och taga en annan väg.
’Ödmjuka tjenare,” mumlade ryttmästaren, ”det blir ej
af, förrän vi gjort litet närmare bekantskap !* Och nu gick
han emot den bvita skepnaden, men denna ilade med
vindens hastighet framåt de i mångfaldigt olika krökningar
slingrande gångarne och bade tydligen för afsigt. att förvilla sin
förföljare. Denne, hvp.rs nyfikenhet härigenom ökades ännu
mera, följde troget efter, men var nära att förlora tålamodet
och uppgifva hoppet att upphinna den snabbfotade varelsen,
då denna ändtligen. uttömd af ansträngningen, nedföll på
gräsmattan vid sidan af gången, dock ännu vinkande åt Sterner
att afiägsna sig.
’Nej,n ropnde denne uppbragt, vjag vill ej förgäfves ha
löpt omkring på detta sätt!” Han hade nu nästan uppnått den
hemlighetsfulla flyktingen ocb var nära att på ett omildt sätt
begära upplysning, då han fann att det var ett fruntimmer.
Och detta fruntimmer ropade med darrande röst, en röst,
hvilken föreföll Sterner bekant: "För Guds skull, hvem ni ock
må vara, så haf förbarmande och gå. . . Rör mig ej — jag
kan icke värja mig .... Jag förlorar krafterna.’*
*1 Guds namn,” utbrast häftigt Sterner, ”bedraga mig
mina sinnen, eller är det möjligt att det är fröken Stålkrona
jag haft den olyckan att på detta sätt skrämma och
förolämpa ?”
Ryttmästaren Sterner . . . Ah, himlen vare lofvad — jag
trodde ..." De framh viskade orden tystnade nu alldeles, och
den, till hvilken de ställdes, bäfvade af fruktan att den arma
flickan skulle afsvimma af matthet och förskräckelse.
Han ångrade ofantligen att han onödigtvis blifvit hjelte
i ett äfventyr af möjligen ledsamma följder och gjorde ett
heligt löfte, att ifall han kom lyckligt härifrån, skulle han al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
