Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. En mentorsinstruktion utfärdas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lågor i hane själ, men han är äfven rättsinnig, god och för*
ståndig. Gifve gud att han antingen i tid öppnar ögonen
eller ock aldrig upplefver den dag, då han för sent inser att
han satt sin framtids sällhet på ett farligt spel!”
”Hm,” inföll Axel tvekande, ”jag måste säga dig att,
om jag icke den der sällsamma natten fått erfara att mamsell
Stolt senbäck var din kusins t ro lo f va de, mitt öde troligen
blifvit detsamma som hans, ty hon syntes mig vid detta tillfälle
obeskrifligt hänförande, oskyldig och naiv, och på mig verkar
alltid ögonblickets ingifvelse, så att jag deruti måste likna
Konstantin . . . Meti hvad säger du om denna bikt ?”
”Ah, dess innehåll visste jag förut,” sade ryttmästaren
leende, ”men en förnuftig man begagnar den kraft, som vår
goda moder naturen nedlagt i hans själ och hvarigenom han
upprätthåller sitt eget värde. Han kan icke Önska att väcka
något intresse hos en varelse, hvars fåfänga, eggad genom
don minsta? hyllning, kunde råka i strid med hennes pligt.
Att du i detta afeeende funnit det rätta och att du handlat
derefter bevisar sig deraf, att du icke förnyat bekantskapen,
då likväl ingenting kunnat vara lättare-, under den tid
familjen uppehöll sig på Ulriksdal. Detta ditt uppförande, Axel.
har till största delen grundat min aktning för dig och den
vänskap, som jag med Guds hjelp hoppas skall vara dig af
mera värde än en flyktig triumf, ty, tro hvad jag säger dig,
äfven om Henriette varit fri, hade hon aldrig kunnat besvara
eller känna verklig kärlek. Da har ej förlorat något*
”Jag tror dig, tror dig af allt mitt hjerta, Alexander!”
Bade Axel och räckte vännen handen. ”Detta samtal var mig
af mycken nytta, ty jag bekänner att hennes bild oupphörligt
sväfvat för mig i den yppiga färgglans, som en gryende
kär-lek lånar det bestämda föremålet; men det förtroende, den
fa-sta tiilit, som jag sätter till ditt ord, din erfarenhet och dma
anmärkningar, hvilka äro opartiska, emedan de äro fullkomligt,
oegennyttiga, ha öfvertygat mig att inbillningen, icke verklig*
heten, gifvit henne alla de behag, om hvilka jag drömt
vakande ooh sofvande. Sjelfva händelsen var så romanesk1 att
mitt unga sinne nödvändigt måste fatta eld. Men, gud vare
lof, dess låga är icke af det outsläckliga slaget, ty för att på
allvar fängsla mitt hjerta och göra mitt val rättfärdigadt af
förnuftet, hoppas jag du gör mig den rättvisan att tro att
det fordras^ något mera än sinnets flyktiga retning?’’ ^j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
