Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Svaghet och styrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Straxt derefter uppslog hon ögonen, men de yoro dunkla
och själlösa. De irrade omkring, liksom sökte de ett föremål,
men tillslöto sig åter, då de icke träffade det. Ett qval, allt*
för djupt och bittert för meddelande, plågade hennes själ, och
några våldsamt af brutna suckar darrade likt en andeh viskning
från de likbleka läpparne. Ehuru vid full sansning, talade
hon icke ett ord under två dagar. Tålig likt ett fromt barn.
lät hon bohandla sig såsom ett sådant, men visade för öfrigt
största liknöjdhet för allt. Doktorn skakade på hufvudet:
han tyckte icke om ett sjukdomsfall, det han ej kunde
nöjaktigt förklara. "Hm, hm," sade han, ”här är ingen förbättring
att vänta, förrän den mjeltsjuka, som tillstött, har gifvit sig.
Herrskapet måste på något sätt söka förströ hennes domnande
förslappade sinne och sätta blodet i friskare omlopp ■—
annars kan det snart vara förbi. Men läkare och medicin
uträtta här intet.” <
Med dessa tröstrika ord steg doktorn upp i åkdonet,
och beklagande att hans tid var så rysligt upptagen, lyftade
han hatten som hastigast, ännu ett ”ödmjuka tjenare”
sväfra-de på läpparne, klatsch — och ban var försvunnen*
Tröstlösa återvände Axel och Aurora till den sjuka.
En lång ängslig timma hade förflutit. Axel satt nu en*
sam vid hennes säng. Han påminde sig då att han i fickan hade
en bok, den han lånat af Sterner vid afresan. Han uppdrog
den, i afsigt att förotrö sig med läsning, och på samma gång
nedföll på golfvet en bukett af nejlikor och liljor. .. ~Ah,*
sade han, ”jag har glömt ryttmästarens blommor!” Han
upptog dem och vände sig till systern. ”Se, söta Mina, deaså
voro för några dagar sedan friska och blomstrande som nyss den,
till hvilken de voro bestämda. De tyckas hafva vissnat och
sorgset nedböjt sina hufvuden i samma mån du nedlutade ditt.
Vår gode Sterner sände dig dem såsom ett vänligt tecken af
•in aktning.”
’Hvad?” ropade hon häftigt, under det en purpurglöd ut*
bredde sig öfver de förut så bleka kinderna. ”Gif hit!” Hon
ryckte de vissnade blommorna ur hans hand och betraktade
dem en stund med en rörelse, hvilken Axel bäfvade för att
uttyda. Derefter kastade hon dem långt ifrån sig och sjönk
högt gråtande till broderns bröst, hvilken, betagen af den
djupaste smärta, utsträckte sina armar emot henne. Tårar
voro för Wilhelmina en ljuf och länge saknad tröet — att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
