Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Svaghet och styrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
luta sitt htifvud till ett menskligt väsende, som kunde lida och
känna med henne, tycktes henne nu vara en himlens salighet. .
”Äro vi ensamma, Axel?” hviskade hon och såg sig skygg
omkring.
”Ja, vi äro det, min arma syster! Blott jag är
närvarande, utom det stora vittnet till alla våra handlingar och
känslor och hvilket ser hvad som föregår i ditt hjerta,”
”0, Axel, jag är mycket, mycket svag/’ suckade hon,
"men det är blott genom en tillfällighet du erfar det. Detta
oroar mig dock icke — jag känner dig för väl att frukta det
du skulle missbruka min olyckliga hemlighet.”
”Förlita dig tryggt på mig — jag kan icke förråda dig,
min Wilhelmina! Men säg... haf fullt förtroende till mig
. , . har Sterner gifvit minsta anledning, hvarigenom du.....”
”0 tyst, tyst!” bad hon och lade sin hand öfver hans
läppar. Jag har lefvat en tid af blott illusioner. Han är
alldeles oskyldig.”
”Men,” började Axel åter, ”är du säker att du bedragit
dig? Och huru har du kuunat få visshet derom?
Ryttmästaren måtte väl aldrig känna hvad dessa ögonblick aftäckt
för mig?”
”Jag kan icke tvifla derpå!” svarade Wilhelmina djupt
rodnande. ”Hans handlingssätt talar för denna öfvertygelse —
döm sjelf!”
Hon berättade nu hvarje omständighet från deras första
bekantskap, nattens händelse, hans oro öfver hennes sjukdom
och slutligen det sista betydelsefulla samtalet aftonen före
hans afresa.
”Ja ja, det är tyvärr alltför säkert!” slöt hon vemodigt.
”Men hans förhållande har varit ädelt, och jag prisar Gud att
jag med sjelfaktning kunde höra och svara på dessa förtroenden.
Och jag eger hans oinskränkta aktning, det vet jag, och
detta skall vara mig nog.”
Tyst hade brodern afhört systerns berättelse. ”Ack, min
Wilhelmina,” sade han tröstande och med afseende på hennes
sista ord, ”du skall ännu blifva lycklig, ty kärleken till en
sådan man som Sterner kan icke förstöra, utan förädla ett
qvin-nohjerta. Du måste kämpa för att segra — segra för att
känna din natur upphöjd till hans. Och under stolt
medvetande af den värdige mannens aktning och din egen kraft
upp-Representanten. II. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
