Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Ställningarne på Sorrbypark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
menar dessutom att jagten ingenstädes är bättre än bår . ..
Men jag ser pä vår ryttmästare att ban blifvit sömnig och
trött efter resan, och d& vi klockan 11 i morgon förmiddag
m&ste vara p& Sorrby, få vi nu äran önska vår älskvärda
värdinna en god natt!”
Följande dagen, straxt efter frukosten, afreste herrarne.
Vi träffas i morgon på begrafningen!” sade prostinnan,
och neg så artigt i solen för de bugande gästerna.
Sedan dessa anländt till sin bestämmelseort, skickades
Westerlind till Sorrbypark att underrätta kornett Stålkrona om
deras ankomst. En timma derefter galopperade han sjelf upp
på gården och kastade sig af hästen i ryttmästarens armar.
Tigande gingo de vid hvarandras sida, tilldess de kommit upp
på den senares enskilta rum. Hår gaf Axel fritt lopp åt sin
sorg och sina bekymmer.
”Min mors vilda ångest, Wilhelminas stumma smärta,9
klagade den tröstlöse ynglingen (det var hans första pröfning
i motgångens skola), ’ skakar och söndersliter min själ, ty
vår belägenhet är ohjelplig, om icke du, min bror, vill
skänka mig ditt förord hos egendomsherrn om försträckandet af
denna summa, hvarcmot han kan taga samma inteckning i
Sorrbypark, som vår förre egendomsegare hade. Säg hastigt,
Alexander, rätt fram — tror du dig kunna utverka detta ?w
’’Tvifla ej derpå! Jag både kan och vill, och jag ber
dig vara lugn i detta hänseende. Få förfallodagen skola
pen-ningarne vara i dina händer, derpå har du mitt ord . ..
Huru mår dina systrar?”
Låt mig först af hela mitt hjerta tacka dig för ditt
ädla löfte!” sade Axel och skakade hjertligt ryttmästarens
hand. ”Jag är mycket orolig för Wilhelmina. Mamma ock
Aurora jemra sig, men de hafva dock känsla och omtanke för
allt omkring sig och styra och ställa med begrafningen. Icke
så med Wilhelmina, som jag ansett för starkast. Hon
hjel-per väl till, men man kunde tro att det vore till hennes egen
begrafning. Ack, Alexander, jag älskar min bleka lilja
outsägligt, men jag fruktar, jag bäfvar för att hon alldeles skall
förtvina och för tidigt brytas af dödens obevekliga hand, och
jag känner att det blefve mig ännu svårare än min
närvarande olycka.”
Sterner kände hvad Axel tänkte. Hans rörelse var djup,
och han bemödade sig icke att dölja den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
