Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Begrafningsdagen ooh dagen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tvänne kaptener fattade prestafverna, och bu rörde sig
t&get långsamt framåt i stor högtidlighet. Näst efter kistan
syntes gamla friherrinnan vackla fram bredvid sin son och
kyrkoherden Svallenius. Derefter sågs Wilhelmina framsväfva,
stödd på den yngre Sterners arm. Den svarta drägten, som
upphöjde hennes bländande hvita hy, och den långa svarta
slöjan, hvilken likt ett dok betäckte hennes lockars och ögons
midnatt, förenade sig att gifva den sköna varelsen ett
obeskrif-ligt, man kunde säga ett heligt behag. Ryttmästaren förde
Aurora, och efter dem följde sedan i vanlig ordning hela
svärmen af sörjande och icke sörjande grannar och vänner från
alla fyra väderstrecken.
Då man anländt till kyrkan, som var högtidssmyckad, lät
från läktaren en herrlig sorgmusik höra sina djupa i hvarje
hjerta ingripande toner. Kistan nedsatfces i koret, och
kyrkoherden Svallenius jemte komministern trädde för altaret.
Sedan instrumenternas sista ackorder dallrande bortdött i luften
och presterna* djupa basröster låtit höra mässan, afsjöngs cn
psalm, och kyrkoherden uppsteg på predikstolen för att prisa
den bortgångnes medborgerliga och enskilta dygder — ty hvem
har icke dygder efter döden.
Allt var öfver. De i tvänne led kring grafven uppställda
soldaterna hade gifvit hederssaluten, men då första salvan
dånade genom luften, uppgaf Wilhelmina ett sönderslitande rop,
det enda ljud som under högtidligheterna undsluppit de
bleknade läpparne. Darrande, nästan vanmäktig, sjönk hon i den
yngre Sterners armar.
”För henne till vagnen! ’ hviskade ryttmästaren åt sin
kusin, och denne ville skyndsamt bära henne från det skakan*
de uppträdet, men hon hemtade sig genast och emottog blott
hans arm* Efter ännu en lång och djup blick på faderns
hvilorum gick hon med sin följeslagare långsamt förut till den
stora planen, der åkdonen väntade.
”Lugna er, dyra fröken!” bad han tröstande och
innerligt. ”Kom ihåg den värdige Svallenii ord: ’Smärtan är
öf-vergående, ty intet evigt finnes, utom Guds nåd.’!*
”Jag vet det’*, svarade hon sakta, ”men jag är icke nu i
stånd att emottaga den tröst, som ligger i dessa ord.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
