Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 32. Westerlinds bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru von Spalden var liksom pånyttfödd. "Detta är den
skönaste dag jag p& tjugu år upplefvat!’* hviskade hon till
ryttmästaren. Sjelfva postinspektoren syntes också förnöjd. Han
fann saken hvarken så rasande eller motbjudande, sedan han
tagit alla dermed förenade förmåner i närmare skärskådande.
Dessutom — och det var i alla fall det förnämsta — hade
ryttmästaren nu helt och hållet ändrat ton. Han befans nu lika
Ärtig, uppmärksam och förekommande som han förut varit
stolt och omedgörlig. Fru Stoltsenbäok visade sig upprymd,
emedan lilla Henriette var ett så hjertins förnuftigt och sött
barn att man just kunde blifva kär i henne. Och med så
vänliga tänkesätt å alla sidor, med förnöjda och tacksamma
hjertan började och slutade middagen. Vinet, glädjens vän,
gjorde flitigt sin rund omkring bordet, och postinspektoren
harmades blott öfver att borgmästaren ieke varit närvarande
vid högtidligheten.
Herrskapet Stoltsenbäok togo tidigt afsked, emedan de
dagen derpå skulle anträda resan till F—. Löjtnant
Konstantin och postinspektoren följde dem till Tejferska hotelet, och
fru von Spalden. som ännu lifligt erinrade sig sina egna
ungdomsdrömmar, lenmade de förlofvade. alltaa, den första le*
diga minut de kunde få, att tala om sin kärlek och lycka.
Men för det första talade6 alldeles intet, utan uppsköts
dermed såsom en onödig tidspillan, tilln iörsta akten var passerad,
i hvilken endast förekommo känsloyttringar, hvilka, återgif*
na i ord, uttryckas med suckar, något litet tårar, kyssar,
handtryckningar och halfva utrop, obegripliga för alla andra än
dem sjelfva.
Ändtligen kom vårt unga par till det förståndiga
beslutet att sätta sig.
"Kan du väl tro, min Alexander, att jag redan har en bön
till dig eller rättare sagd t en förbön att göra? Jag vet icke
som det är rätt att försöka mitt inflytande hos dig, men att
på en sådan dag som denna neka att uppfylla en bön,
framställd med så ödmjuk och vördnadsfull enträgenhet, är mig
omöjligt. Den stackars Westerlind var här för en stund
sedan. Hans ånger och sjelfförebråelse rörde mig verkligen. Han
är så djupt bedröfvad för det han förolämpat dig, och då han
ej vågar bönfalla om förlåtelse, har han vändt sig till mig att jag
skulle utverka den. Och mig förefaller det som min tant vore
brottsligare än han, då hon med så föga grannlagenhet för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
