Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Vistelsen på Brunkenäs. Grannar ooh vänner. Konstantins nederlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det Ögonblick ryttmästaren utsträckte sin hand mot
Sorrby och hans lugna klara röst hviskade dessa kärleksfulla ord
i hennes öra, tyckte Augusta sitt hjerta vilja söndersprängas
af den mängd ljufva och sorgliga känslor, hvilka bestormade
henne. Hon m&ste gråta, ehuru ej af smärta.
”Lugna dig, min innerligt älskade!” bad ryttmästaren och
bortkysste t&ren frän sin unga makas kind. ”Den stackars fru
Svalenius blir misslynt, om du ej är i stånd att uppfatta
hennes vältaliga oration jemte de små anordningar, hon troligen
gjort.”
Augusta bemödade sig att uppfylla sin makes önskan, och
innan man uppnått början af allén, måste hon gemensamt med
båda sina reskamrater utbrista i ett hjertligt skratt, ty en stor
hvälfd äreport erinrade alla tre om postinspektorens htalfbågar
vid arftagarens ankomst. I det bästa lynne fortsatte de vägen;
men vid midten af allén, der man fullkomligt kunde öfverse
hela gården med den derpå befintliga personalen, ropade
Augusta ängsligt: ”För guds skull, hvad tänker du på,
Konstan-stin !” och fattade honom häftigt i armen, då denne stod i
begrepp att under vagnens starkarte fart kasta sig ur.
”Han tänker naturligtvis alls icke, kära Augusta, det är
säkert!” sade ryttmästaren och ropade åt kusken: ”Så hör
då, håll för brinnande lifvet — löjtnanten vill ur vagnen.”
Denne stod med ett språng på backen och sköt af som
en pil.
Orsaken till denna brådska var att löjtnanten upptäckte
på den gröna planen i midten af gården ett föremål, hvars
åayn gjorde det omöjligt för honom att sitta qvar; och när
vagnen höll vid stora porten, såg Augusta honom nästan
andlös nedfalla vid en svartklädd flickas fötter.
”Nu blir han alldeles topp rasandel” sade ryttmästaren
skrattande. rJag menar den pojkens hjerta är ett Vesuvius
... Se i hvilken förlägenhet han sätter den stackars flickan.”
Augustas blick var oafvändt häftad på den okända.
”Hvem är hon, Alexander? Hvilken förtjusande varelse!”
”Wilhelmina Stålkrona!” Småleende tilläde han: ”Du
anade det väl?”
”Ack, det är en lycka,” hviskade Augusta, under det
por-tame uppslogos och vagnen svängde omkring planen, ”att jag
icke sett henne förr — jag skulle då icke varit så lugn .”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
