Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Språng i efterspelet. Lysning. Bref. Äktenskapsuppträden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nén det måste jag såga dig, Konstantin, aldrig mera får dn
ftriira någon kyss af min hustru! Gud vet, jag unnade dig
hjertligt gerna, men det måste för en intresserad
åskå-förhålla sig med kyssar, liksom Frithiof sade om stålet,
j^onda andar bo deri, andar ifrån Niifelheim.”
”Men,” sade Konstantin skrattande, hvad var det du nyss
lofvade mig? Skulle icke Augustas läppar blifva en borgen
för fridens englar.”
"Nå, din narr, det kunna de vål ändå!0 inföll
ryttmästaren. ”Det var ju blott hos mig de mörka andarne
grassera-de . . . Men nu prata vi bort tiden. Har du befallt litet
stadigare frukost, min vän?”
”Straxt!” svarade frn Sterner och lemnade båda
her-rarne....
Läsaren gissar naturligtvis att resan gällde till Wallaryd.
Den 20 september — ryttmästarens och Augustas bröllopsdag
— var bestämd att förena Konstantins och Wilhelminas Öden.
Gamla nåden sof den långa sömnen vid sin salig gubbes sidi^
men för några månader tillbaka hade hon haft den
tillfredsställelsen att välsigna de ungas förbund, innan en hastig och
våldsam sjukdom bortryckte henne från sina barn och sina
små favoriter, hvilka hon särskilt öfverlemnade åt Wilhelmina
såsom det bästa hon hade att gifva den efter henne blifvande
herrskarinnan på Sorrbypark.
Genom ryttmästarens åtgärder voro alla inteckningarne i
egendomen inlösta jemte Axels och Auroras del deri. Dessa
handlingar genomsåg och ordnade han på morgonen, så att
Konstantin, som under vågen erhöll dem, fann sig ensam
ega-re af det lilla trefliga ställe, hvilket inneslöt hans
förhoppningars verld.
Efter sex månaders öm och trägen uppvaktning hade
Konstantin ändtligen fått ja. Om Wilhelminas kärlek icke var
så eldig som hennes älskares, var dock dess lugna och ädla
natur af en välgörande inflytelse på hans. Djupt kände hon
att de känslor, som en gång kommit hennes hjerta att klappa,
icke mera kunde så uppblomstra, men innerlig hängifvenhet
och aktning för Konstantin, den varmaste vänskap och en
fast föresats att göra honom och med detsamma sig sjelf
lycklig ersatte fullkomligt en lifligare känsla, och Konstantin var
mer än nöjd — han önskade icke att blifva så dyrkad som
han sjelf gjorde det. Wilhelmina hade, såsom det största prof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
