Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, pappa lilla, jag slipper ju att lägga mig! Det är
så roligt att se på hafvet. Ack, den som bara finge se
hafsfrun eller en liten grann elfva, det vore något det! Har
pappa aldrig sett något sådant, då pappa legat ute om
nättema?»
»Åh, jag har både sett och hört något af hvardera i
min da r. Men hafsmannen tycker icke om, att en talar om
något sådant.»
»Ja, då ska vi låta hafsmannen vara, men elfvoraa, de
bli visst icke stötta om vi språka om dem. Jag mins en
saga, som fiskare-Kajsa talade om för mig då jag var liten.
Den skall jag berätta, ty när jag nu sitter och ser på det
klara blå vattnet, faller den mig också klart i hågen. Vill
du ej höra den, pappa?»
»Jo men!» Haraldsson nickade medhufvudet, och sedan
han gjort klart seglet, som han höll på med, tog han upp
pipstumpen och satte sig bredvid Gabriella, hvilken mycket
belåten började sin historia:
»Jo, det var i utlandet, förtäljde fiskare-Kajsa, en gång
en kung, som en vacker qväll hade fått lust att gå till sin
badstuga, der han ville sofva öfver natten. Han tyckte det
var så ljufligt att somna och vakna vid böljornas sqvalpande,
och det lilla huset var bygdt vid hafvet. Sedan han länge
förnöjt sig med att lyssna på böljornas brusning, somnade
han slutligen, men vaknade hastigt, vid det han hörde ett
sakta och djupt suckande liksom af en menniska. Han reste
sig då upp, för han tänkte, att det endast var ett spel i
drömmen, men då fann han tydligt, att någon huttrade och
frös utanföre. Han besinnade sig ej länge, utan sprang till
dörren och öppnade den. Och tänk, då satt der, midt ibland
skummet, som slog högt öfver trapporna, en jungfru så skön,
att kungen aldrig sett hennes make. Hon hade så långt svart
hår, att det räckte henne till föttema, men ansigtet var så
hvitt som kransen af granna näckrosor, den hon bar på
huf-vudet. Kungen tyckte, att det var synd om den stackars
jungfrun, som satt der naken och frös i vattnet, och bad
Rosen pä Tistelön. L 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
