Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ålder var det annan lek på Tistelön än nu. Men skottena
skjuta upp, och stammen förtorkas, det är så verldens gång
— och skam få den, som öder ord på klagan!»
»Men stammen är ju ännu god och stark för sig!»
svarade Rosenberg, medlande mellan gubben och hans besegrare,
tiden.
»Det är förbi, min käre kapten» (Haraldsson kunde
ej förmå sig att kalla Rosenberg annolunda), »alldeles förbi!
Någon gång kan jag väl ännu flamma upp, såsom den der
qvälln ... fan anamma, att min sista affär skulle misslyckas,
för den sista blir det väl i alla fall. Det är ändå
besynnerligt, att jag just inom mig har en smula aktning för den
kycklingen för hans djerfhet att våga mäta sig i hst med
en så gammal, säker och, skam att säga’t, vidt känd
smug-lare. Det hade jag aldrig trott honom om. Och fast jag
var så arg, att jag tyckte jag kunde spricka af ilska, så
fröjdar mig ändå alltid ett raskt knep: det liksom värmer
själen på mig, hvem som också utför’et.»
Så fritalig hade Rosenberg icke ofta hört gubben. De
termer, denne brukade, förekommo honom såsom ett starkt
utprägladt skärgårdsspråk, ty han var långt ifrån att ana,
det Haraldssons hjerta låg på läppame, då han t. ex. yttrade,
att hans själ liksom värmdes vid utförandet af ett godt knep.
Rosenberg anade icke, att hans tillkommande svärfar varit
den argaste vrakplundrare, en öfverdådig sälle, hvilken aldrig
skytt något medel, som kunde främja hans ändamål.
Det enda Rosenberg gifvit akt på, var det hånande
bistra uttryck, som stundom uppflammade i den gamles ögon,
då Birger med lugn bestämdhet, men likväl saktmodigt
motsade honom eller då Anton kom att yttra några af sina
sällsamma, gåtfulla ord. Dervid tänkte dock kaptenen, att
denna otämda vildhet blott var en följd af gubbens
naturliga lynne och fordna råa lefnad, ty så mycket visste han,
att det var blott sedan Erika mottagit det husmoderliga bestyret
som Haraldssons hus blifvit en så kallad herrskapsboning.
Såsom svar på gubbens framkastade förmodan, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
