Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vet aldrig hur jag skall tacka dig, — men de röda
tvärränderna ha icke suttit i fars rockar.»
»Nej, men jag rigtigt skäms att säga dig, att det är
min röda kamlottskjortel, som jag haft likå god allt se’n
min ungdom. Det är förskräckligt, att jag icke kan neka den
flickan något! Nå, nå, min käre gosse, har du nytta af
arbetet, så är den i alla fall bättre använd, än om malen fått
äta upp den.»
På detta sätt vande sig Arve småningom vid
beqväm-ligheter, tvärt emot sitt gamla bruk. Gumman Arnman
behöll väl alltid sin lilla allvarsamma myndighet, men man
skulle dock krusa litet för »löjtnanten». Annika gjorde det
af behof, ty efter hennes förmening kunde man aldrig få
det godt och rart nog åt den oöfverträfflige herr Arve. Och
Josefina — hvarföre hon egentligen och mest lät honom
erfara behaget af en ordnande hand veta vi ej säkert, men
tro att om det icke för henne, liksom för gamla Annika,
blifvit ett behof att vårda sig om någon, var det åtminstone
icke af beräknad uppmärksamhet.
Emellertid blefvo dessa små beqvämligheter allt kärare
för vår unge jaktlöjtnant, som endast tog emot all den
kärlek, man slösade på honom. Josefina var hans goda ande:
han behöfde knappt tänka på något, ty hon förekom honom
i det minsta. Och i det husliga lifvets hvardagstrefnad ligger
alltid något, som talar godt för den, hvilken bereder
densamma. Det var således ej möjligt annat än att Arve
hjertligt måste hålla af henne, som han redan förut så
högt värderade; men hans känsla, ehuru den innebar ett
visst välgörande behag, hade ej så mycken styrka, att den
kunde förmå honom att betrygga hennes framtid genom
äktenskapets band, en sak hvarpå han, såsom vi förut sett,
länge tänkt utan att blifva ense med sig sjelf.
Arnman var obestridligt, både af böjelse och
grundsatser, en hederlig karl, men det oaktadt kom han
besynnerligt nog aldrig att tänka på den omständigheten, att han
icke handlade alldeles rätt mot Josefina. Han höll aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
