Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
räkning öfver de otaliga vänliga blickar och hj ert liga
handtryckningar, hvarmed han menade alldeles ingenting eller,
hvilket var detsamma, att allt var godt och väl; och vid
den innerliga bön, han nyss yttrat, att hon måtte stanna
qvar, fastade han ej heller annan vigt än den, som
här-flöt från vissheten om den gemensamma trefnaden. Han
öf-vertygade sig, emedan det syntes honom så naturligt, att
Josefina måste finna sig bättre hos dem, som kände och
älskade henne, än hos en bror, af hvilken hon blott hade
ett flygtigt minne, och hos en svägerska, den hon ännu
ej sett. Men att Josefina egde ett hjerta, som också kunde
dåras och såras, det var en sak, hvarpå han händelsevis
aldrig kommit att tänka.
Ännu med den nya tobakspungen i handen, och
tan-kame delade mellan sömmerskan och hennes farliga
medtäf-larinna, satt Arve så upptagen, att han ej hörde att grofva,
fullt uttagna steg knarrade i trappan; och forst då en stark
knackning lät höra sig, jemte förfrågan om herr löjtnanten
var inne, samlade han sig, gick till dörren och öppnade för
Mårten jaktkarl, som fått väderkorn om en liten affär,
den han ansåg nödigt att skyndsammast inberätta för sin
förman.
Vid utsigten till verksamhet, var Arves grubbel
försvunnet, och med lif och själ var han inne i tjensten.
»Ännu i afton, Mårten, om ett par timmar, ge vi oss
ut... Gå ner och håll allt ldart 1 Jag kommer snart efter.»
Så fort Mårten gått, satte sig Arve, obesvärad af alla
anfåktelser, på nytt till skrifbordet. Han började och
slutade sitt bref till Lars, fullt af goda förmaningar och råd,
inneslöt sedan penningarne och förseglade det.
»Nu skall jag gå ner och tacka Josefina, den
beskedliga själen, som alltid tänker på migl» Och med hennes
vänliga gåfva i handen, sprang han utför trapporna och in
i stugan, der händelsen åter fogade så, att hon var ensam.
»Nu har du visst åter suttit uppe och vakat och slitit
ondt för att bereda mig den här glädjen, söta, snälla Josefina?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
